Konstapel Kling är nog den roll de flesta förknippar Fredrik Thalin med – och då har han gjort i stort sett allt i Astrid Lindgrens Värld, bortsett från Karlsson och Skalle-Per. Och oj, vad han fått folk att skratta.
När sommaren 2014 gick mot sitt slut var han också det. Slut.
– Man kan vara väldigt trött efter en hel säsong när man gett tretusen procent åtta timmar om dagen, men det här var något annorlunda. En fysisk och psykisk trötthet jag inte haft förut.
Han såg fram emot några lediga dagar med sina pojkar, innan det var dags att konstapla sig igenom ytterligare några septemberhelger i parken.
En av de lediga morgnarna låg han på soffan. Sönerna, två och fyra år, var vakna.
– Minnet är suddigt. Jag vet att pojkarna ropade att de var hungriga och att jag undrade hur jag skulle lösa det. Jag orkade inte fixa frukost.
Han gick till kylskåpet. För sin fru Anna har han efteråt berättat att han tyckte att det var svårt att öppna kylskåpsdörren.
– Jag har en bild av hur jag plockar ut leverpastej, men jag vet inte vad jag ska göra med den. Jag la in den igen, tror jag.
Anna var på jobbet, med en känsla hon inte kunde ta på. Hon fick ett sms från sin man, han som aldrig riktigt vill erkänna att något är jobbigt och så sent som samma morgon sagt ”det går bra”.
Men nu förstod han att det var allvar och att han behövde hjälp. Han klarade att skriva ”kom hem”.
Det han beskriver är obehagligt. En kroppslig och mental nedladdning.
– Jag kallar det ”kraschen”, för det är vad det var. Kroppen stängde ner. Jag kan inte säga att jag blev apatisk, men jag ville inte prata särskilt mycket. Det var som om den sista gnuttan ork jag haft för att hålla fasaden var slut. Allt var som i en dimma.
Fredrik fick diagnosen utmattningssyndrom. Var sjukskriven i ett halvår.
– Anna gjorde allt när jag var sjukskriven. Jag låg mycket i sovrummet och vilade. Att ta en promenad var ett dagsprojekt. Jag blev kallsvettig bara jag gick ut till gatan och vände. Jag försökte leka med barnen, men orken fanns inte.
Den sociala biten var svår. Han, ”den där som alltid är jätteglad”, blev skygg. Den positiva responsen han fått som lokal kändis har varit kul. Men nu, när han mådde risigt, blev effekten motsatt. Att bli igenkänd något skrämmande.
– När jag analyserar i efterhand har det väl aldrig varit så att jag har kunnat gå på stan och vara lite småtjurig. Men det är å andra sidan en press som jag satt på mig själv. Jag har haft det i bakhuvudet, att går jag på Tempo så vet folk vem jag är.
Men han bestämde sig också tidigt för att vara öppen. Att svara ärligt om någon frågade hur det var.
– Man vinner ingenting på att sitta hemma och skämmas. Det är inget fult eller konstigt och det är slående hur många som har samma erfarenhet. Var och varannan människa har ju varit där. Dessutom blir man glatt överraskad över alla som faktiskt bryr sig, även de som inte är ens närmaste vänner. Här har folk knackat på och levererat matlådor och varit otroligt omtänksamma.
Hans arbetsgivare har varit till hjälp, under hela resan.
– När jag kom tillbaka till jobbet och kände att skådespeleri inte fanns på kartan erbjöds jag andra arbetsuppgifter. Det var via ALV och vår företagshälsovård jag till slut fick en samtalsterapeut som var bra, efter att ha provat några jag inte klickade med. Jag tror verkligen alla skulle må bra av den coachning man kan få i vardagssituationer och jobbfrågor, från någon som ser på det utifrån.
Successivt kom han tillbaka, i små steg. Orkade mer. Att känna lust till något var stort, första gången han bakade lite bröd en seger.
Men han kan inte säga att det är över.
– Jag mår i stort sett okej, men det är alltid med oss och jag jobbar hela tiden på mitt beteende. Jag har tidigare haft svårt för att säga nej, men att säga ja till det man egentligen inte har lust med tar mycket energi. Nu lyssnar jag mer på mig själv.
Hösten 2016 tog han steget och blev frilansare i nöjes- och kulturbranschen.
– Som kulturarbetare kan man tänka att det är farligt att tacka nej till saker, det finns en risk att folk slutar fråga. Men jag unnar mig själv lyxen att bara göra det jag i hjärtat känner att jag vill göra.
Fredrik, som alltid ställt höga krav på sig själv, alltid velat leverera, har fått ett mera avspänt förhållande till det han presterar.
– Jag kan ta beröm, jag kan vara nöjd och jag inser att det inte är hela världen om det inte går så bra.
Familjen har gjort ganska radikala förändringar i sin vardag. Både Fredrik och Anna har bytt jobb – och skapat mer familjetid.
– Vi fick barnen ganska tätt och under småbarnsåren tyckte vi att vi hade kommit på ett vinnande koncept när vi jobbade olika tider och pojkarna fick mindre tid på dagis. Men vi fick aldrig återhämtning tillsammans, som familj, säger Anna.
Första sommarsemestern 2015 tillsammans blev en aha-upplevelse.
– Något makalöst. Det var då vi fattade varför andra orkar sånt som att måla staketet. Vi sätter enormt värde på att bara umgås och vara tillsammans.
Kraschen har gett dem ett annat synsätt, på sig själva och sitt liv.
– Vi som alla andra var väl påverkade av bilden man matas med. Man ska vara perfekt på jobbet, man ska ha det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, de perfekta barnen. Hade det varit för några år sedan hade du inte fått komma in här, när det ligger saker framme. Nu känner vi att det bara visar att livet pågår.
Även om priset har varit högt har utmattningen gett både Fredrik och Anna en stor och viktig erfarenhet.
– Det är mänsklig kontakt som betyder något. Jag är jätteglad att det hänt, trots att det varit ett helvete. Förut överlevde vi. Nu lever vi.