"Jag har pratat hela livet. Plötsligt blev jag rädd för att jag skulle bli tyst", säger Doris Olausson, 88, som längtar efter sittgympan hela veckan.
Måndagar är bästa dagen. I alla fall om man frågar deltagarna i projektet ”Rörelseglädje för framtiden”, som drivs av Vuxenskolan med stöd av Folkhälsomyndigheten.
– Det här är det man väntar på hela veckan, säger Doris Olausson, 88.
Konceptet är enkelt. Med aktivitet anpassad till målgruppen främjas den fysiska och psykiska hälsan. Bakgrunden dyster. Många mår sämre, inte minst i åldersgruppen äldre. Något det pratas för lite om, tycker Bibbi Björk Eriksson, som varit cirkelledare för gruppen.
– Det behövs inte så mycket för att det ska kännas svårt att ta sig ut, komma igång. Vi kommer ofta in på det, hur det känns när man inte längre kan göra det man alltid har gjort, hur det känns att inte orka, att vara lite vid sidan av det som sker i samhället, vara beroende av rullator. Att bli satt på avbytarbänken.
"Jag har lärt mig jättemycket de här tio veckorna och går alltid härifrån med ett leende", säger Bibbi Björk Eriksson och kramar om Gun Bragsjö, 86. Bakom dem står Gun-Britt Karlsson, 85.
Hon har lett gympa i mer än 30 år. Gympa för barn, för vuxna, i vatten, i idrottshallar. Aldrig tidigare i en matsal, där en stor del av motionärerna passerat 90.
– Jag har lärt mig otroligt mycket på de här veckorna. Det har varit en ära att få vara på Granen hela hösten och träffa de boende där. Jag har sett vad social gemenskap ger och har varje vecka sett glädjen som finns i att mötas och göra saker tillsammans.
Kropp och knopp?
– Precis. Att röra sig utifrån sin egen förmåga spelar stor roll för att hålla igång både kroppen och hjärnan. Att träffa andra är också jätteviktigt så det är med sorg i hjärtat jag hör deras oro för att de få mötesplatser de har krymper. Jag tänker att debatten om de öppna matsalarna för äldre inte bara handlar om en matsals vara eller icke vare, utan även om konsekvenserna av saknaden av sociala kontakter, som kan ge psykisk ohälsa.
Totalt har 19 damer varit med och tränat i tio veckor. Just den här gången var det en lite reducerad skara. "Antalet varierar, som mest har vi varit 15 samtidigt. Två av damerna är 97, en annan 96 år. Tio av dem är 90 plus", säger Bibbi Björk Eriksson.
Under en halvtimme får deltagarna upp pulsen, styrka och rörlighet till musik de gillar. Armar svänger och ögon glittrar. ”Det får knaka, men det ska inte göra ont!”, ropar cirkelledaren.
– Bibbi drar upp humöret på oss, säger Gerd Juhlin, 89.
– Och mjukare blir man, det är lätt att bli sittande i soffan annars. Det finns knep man kan ta till hemma också, man kan sätta äggklockan på 20 minuter och då får man inte sitta. Eller stå på ett ben när man borstar tänderna, säger Doris.
– Att träna balansen är jättebra, balans kan man träna så länge man lever, inflikar Bibbi.
Girlpower! Det här glada gänget var med på terminsavslutningen i projektet "Rörelseglädje för framtiden". Sittande fr v: Ulla-Britt Fridell, Gerd Juhlin, ledaren Bibbi Björk Eriksson och Gun Bragsjö. Stående fr v Doris Olausson, Evy Dargin och Gun-Britt Karlsson.
En poäng i träningen är att den utförs i fastigheten där de bor. Tröskeln för att ta sig dit blir lägre. Och samhörigheten ökar.
"Vi är lite dåliga på att ringa på dörren hos varandra. Och det finns många som sitter ensamma", säger en av kvinnorna i gruppen, som inte tillhör den kategori Marina Karlsson, verksamhetsutvecklare på Vuxenskolan i Västervik och Vimmerby, betecknar som svår att nå.
– Det här är jättehärligt att se. Vilken smittande glädje! Kategorin äldre som vi inte får utanför dörren är däremot en utmaning, det finns ett stort mörkertal, många som aldrig lämnar sin lägenhet.
Hon möter många äldre och säger att skillnaden är stor.
– Det finns 90-åringar som är hur pigga som helst, har fullt upp, spelar golf, kalendern spikad. Men alla orkar inte. Det finns de som slutar göra saker de alltid gjort som par, när deras livspartner går bort. Andra som inte vill när det blir svårare att röra sig och man inte lika lätt klarar det man klarat förut. Jag kan förstå att man blir deprimerad när man inte har så mycket att längta till. Om man inte ser meningen längre är det kanske man inte heller ser meningen i de små sakerna, som att ta fram julpynt.
Marina Karlsson, verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolan i Västervik och Vimmerby, kom med ett glatt besked till Vimmerbygänget. "Vi fortsätter nästa termin också. Vårt uppdrag är att göra samhällsnyttig verksamhet. Och det här känns viktigare än mycket annat."
Det finns skydd mot den nedstämdhet som lätt kan viftas bort som en naturlig del i åldrandet, och därför inte uppmärksammas i tid, konstaterar Folkhälsomyndigheten i en rapport. Saker som främjar den psykiska hälsan är, utöver fysisk aktivitet, matvanor – att äta god och näringsrik mat, gärna tillsammans med andra – och social gemenskap, delaktighet och meningsfullhet. Regelbunden kontakt med andra människor och att känna sig behövd är skyddsfaktor för den psykiska hälsan.
Beskedet att rörelseglädjen fortsätter efter årsskiftet togs emot med lättnad av både cirkelledare och deltagare.
Marina Karlsson berättar att en del kommuner i länet valt att gå in och köpa tjänsten efter årsskiftet, när de statliga anslagen minskar.
– Vi har inte ens väckt frågan till Vimmerby kommun. Jag tar det här ur egen budget, för att det ska få fortsätta i någon form. Vårt uppdrag är att göra samhällsnytta. Det här är betydligt viktigare än mycket annat.
"Bibbi drar upp humöret på oss", säger Gerd Juhlin, 89, som lyssnar på de rörelsetips glädjespridaren delar med sig av. T h Evy Dargin, 92.
Efter gympan brukar de som vill stanna kvar en stund.
– Det behövs ett naturligt sammanhang. Alla kanske inte trivs med att sitta i en grupp där just syftet är "nu ska vi prata". Här kommer det bara, både om vardagliga saker och djupare. Det är bra för oss alla, jag slås av insikten att jag också kommer dit en dag. Och hur vill vi ha det när vi blir gamla, säger Bibbi Björk Eriksson.
– Den här stunden är toppen. Bästa medicinen om man känner sig lite ”sorgmodig”, som jag brukar säga. Jag har pratat hela livet. Så blir det när man är en del i en syskonskara på tolv. Sedan har jag bara haft pratiga jobb. Och så kommer man till den här fasen i livet, ibland är jag rädd att jag ska bli tyst. Men här finns plats för skratt och prat. Man blir glad, säger Doris.
Nyttig träning för överkroppen, som gärna blir lite stel.
Gemenskapen är minst lika viktig som träningen. Efter passen blir det alltid tid för lite snack. "Ibland kommer vi in på ganska djupa saker, pratet kommer igång när man hittar ett naturligt sammanhang", säger Bibi Björk Eriksson.
"Elefanten" övar upp koordinationen och sträcker ut musklerna som fått jobba.
Mjukare, rörligare - och gladare. Projektet "Rörelseglädje för framtiden" har gett mersmak till deltagarna.
Trogen kompis och stöd i livet. Men när rullatorn kommit in i vardagen kan också balansen bli lite sämre, konstaterar en av deltagarna.