Livet går upp. Och det går ner. Men för Erika Holmwall har det varit rena rama berg-och-dal-banan.
– Jag har verkligen mått uruselt i perioder.
Hon har alltid varit "duktig flicka". Mätt sitt värde i det hon presterar. Och aldrig presterat riktigt tillräckligt, vare sig det gällt studier, arbete eller annat.
Hon minns när hon dippade rejält, för första gången.
– Det var som att något hände, i kroppen. Jag hade pendlat till högskolan, höggravid, och tog upp mina studier igen när hon var tio månader. Började jobba tidigt. Samtidigt gick pappas sambo bort i cancer. Jag tillät mig aldrig att bara vila i att vara mamma, fullt ut. Jag hade svårt att känna den där glädjen jag tyckte att jag borde känna. Kanske var det hormoner? Jag ställde frågan när jag sökte hjälp hos sjukvården, men det viftades bort. Kanske var jag bara stressad? Att jag skulle vara deprimerad, den tanken slog mig aldrig.
Hon har haft flyt med bra jobb. Stöd från nära och kära. Barnen har varit skäl nog att tuffa på.
– Men det har varit så oerhört jobbigt att aldrig veta i förväg när det ska gå upp eller ner. Det har varit tungt att hamna i de där svackorna och må dåligt så ofta.
Första gången hon blev sjukskriven för utmattningsdepression var 2009.
– Jag fattade inte vad det var. Kände mig totalt värdelös. Alla andra var bättre. Jag var ingenting. Jag blev väldigt duktig på att slå mig själv.
Julen 2011 fick hon ett drömjobb, som arbetsledare på Erikshjälpen i Vimmerby.
– Jag är en riktig loppismänniska, älskar gamla saker, ville jobba med människor, längtade efter att göra nytta för andra. Jag fick jobbet, men skulle jag klara att vara arbetsledare?
Jo, det klarade hon. Men livet bjöd på en ny tur i karusellen.
– Min sambos bror gick bort i ALS. Allt var upp och ner. Mina hormoner spökade. Varje månad samma sak. Jag mådde okej två veckor, hade ett helvete och var deprimerad två veckor. Det rullade på, men till slut sa kroppen ifrån. Det var som immunförsvaret bara rasade. Jag fick alla möjliga krämpor. Såg för jäklig ut med ansiktet fullt av variga utslag.
I februari 2013 blev hon sjukskriven ett halvår för utmattningsdepression igen.
Hon blir nästan full i skratt när hon berättar allt hon provat, för att må bättre.
– Bara sedan i somras har jag lagt 14 000 kronor på en coach. Jag kan i alla fall inte säga annat än att jag försökt. Jag har provat helhetsterapeuter, medium, naturläkare, meditation, lchf, massage, Rosenterapi, livscoacher, qigong, visualisering, Happy-heart metoden, Heartfulness, den vanliga sjukvården med samtalsterapi, psykologer, antidepressivt... Men inget har hjälpt, fullt ut. Jag åker upp och ner.
Ner betyder att hon går in i depression. Många gånger har det lett till självmordstankar. I december låg hon i sin säng och kände att hon inte ville mer, inte orkade. Till hon reste sig och bestämde sig för att nu fick det vara nog.
– Jag kände fortfarande hopp och att det måste finnas en väg ut. Jag måste inte må så här. Jag tycker att man har ett egenansvar för sitt mående. Allt är en helhet, och man måste få pusselbitarna på plats. Jag tog kontakt med öppenpsyk och la fram mina funderingar, om jag kunde vara bipolär.
Hon blev tagen på allvar, fick ny tid hos överläkare redan inom två dagar. Men först skulle hon gå på julfest och möta jobbarkompisarna. Hon som så ofta sagt "kan inte komma", när hon mått dåligt.
– Jag hade på något sätt bestämt mig för att sluta skämmas, för det finns inget att skämmas för. Att värdera mig själv högre och acceptera. Jag berättade rakt upp och ner för mina kollegor och det kändes så skönt. Allt jag möttes av var positiva reaktioner. Det var inte farligt.
Dagen därpå gick hon ut på Facebook och berättade om sitt mående.
– Och jag blev kärleksbombad. Det har gett mig ett sådant lugn. Oj, vad jag kämpat för att tycka om mig själv. Nu går det riktigt bra.
Och jo, hon är bipolär.
– Det där hur jag i perioder mår så otroligt bra, sprutar av idéer och är så uppåt att jag inte kan sova, för att nästa period vara nere och känna mig totalt värdelös det stämde ju skapligt. Bara för att jag får en diagnos är ju inte allt frid och fröjd. Men jag känner mig lättad, på något sätt. Det är skönt att jag äntligen hittat anledningen till att jag mått dåligt i så många år.
Erika hoppas att berg-och-dal-banan ska plana ut. Nu längtar hon efter att få redskap som ska hjälpa henne på den resan.
– Jag ska gå på terapi i en rehabiliteringsgrupp fokuserad på depression och stress, nån bipolär skola, och se över eventuell medicinering, men vi måste ju se över tid hur måendet utvecklar sig.
När hon summerat allt hon provat kan hon ändå tycka att det sammantaget varit till hjälp.
– Jag har lärt mig mycket om mig själv och har blivit medveten om mina tankemönster. Nu känner jag igen signalerna och tycker att jag blivit bättre på att bromsa. Jag har väl slutat att slå på mig själv, helt enkelt.