Emma Jönsson fixar med kaffe och visar pärlplattor som Alice gjort. En hel hög. Vi tittar in i Alice rum, som är fullt med dockor, dockskåp och rosa saker.
Alice är på förskolan, där hon ska hämtas av sin pappa. När Emma ska hämta henne måste det ske i sällskap av en kontaktperson.
– Jag får inte vara själv med Alice än. Någon mer måste vara med.
Anledningen är att Emma då och då drabbas av hjärntrötthet. Hon blir akut trött, ljud- och ljuskänslig och ibland illamående. Att då ha hela ansvaret för ett litet barn fungerar inte.
Krypningar i vänster sida
Den 14 maj 2013 vändes livet upp och ner för Emma Jönsson och hennes dåvarande sambo David. Ett par veckor tidigare hade de fått dottern Alice. Emma satt i soffan och pratade i telefonen med en väninna när hon kände hur det började krypa i hela vänster sida. På uppmaning av väninnan, som befarade att det kunde vara en stroke, ringde hon David, som i sin tur ringde ambulansen.
– Jag kunde uppge mitt personnummer, sedan blev det svart, säger Emma.
När ambulansen kom låg hon på golvet och krampade. Sedan kommer Emma inte ihåg så mycket mer. Det tog en månad innan hon hade koll på dagarna igen.
Propp i hjärnan
På sjukhuset i Västervik insåg de allvaret och skickade Emma direkt till Linköping. Där blev hon kopplad till respirator och röntgad. En tolv centimeter lång propp hade orsakat en blödning stor som en femkrona.
För hennes närmaste var det en orolig tid som följde. Emma blev allt sämre och läkarna bestämde sig för att ta bort benlocken som skyddar hjärnan och försöka få bort blödningen. Hjärnan behövde också mer plats när den svullnade.
Med hjälp av sjukhuspersonalens anteckningar vet hon åtminstone en del av det som hände, till exempel att hennes familj kom till henne med Alice för att den lilla bebisen skulle få ligga på Emmas mage och känna hjärtslagen.
Andra operationen lyckades
Varje fall är unikt, sa läkarna, utan att ge familjen några större förhoppningar. Men till slut blev ändå Emma så pass bra att hon flyttades till Västervik. Där följde rehabilitering i små steg.
Emma berättar att hennes första minne är från den 15 juni, då hon hörde karnevalstoner utanför sjukhusfönstret. En månad efter hjärnblödningen.
I juli började hon med helgpermissioner, med hjälm på huvudet som skydd eftersom skallbenen fortfarande var borta. I oktober fick hon komma hem, med assistent dygnets alla vakna timmar.
Ett försök att sätta tillbaka skallbenen gjordes, men misslyckades.
– Våren 2015, ungefär två år efter hjärnblödningen, gick det till slut att göra den operationen, säger Emma.
Tränar på folkhögskola
Emma säger att hon inte brukar tänka tillbaka på den där tiden. Hon är inte så mycket för att älta, att prata om det som varit, utan vill istället fokusera på tiden som är nu, och framtiden.
Sedan februari 2017 bor hon i egen lägenhet i Södra Vi. Samboförhållandet med Alice pappa fungerade till slut inte. Påfrestningarna blev för stora. Men de har bra kontakt, och hjälps åt med Alice, även om Emma än så länge inte kan ha henne helt själv.
Tre dagar per vecka åker hon färdtjänst till folkhögskolan i Oskarshamn.
– Jag läser på Vändpunkten, en kurs för de som råkat ut för någon form av hjärnskada. Jag läser teori och rider, tränar balans, rytm och motorik.
Emma tappade en del funktioner i sin vänstra sida, men är så gott som återställd i benet. Däremot är hennes vänstra hand och fingrar inte särskilt samarbetsvilliga ännu.
– För en tid sedan fick jag botoxbehandlingar i armen, för att den inte skulle vara så spastisk.
– De kunde fått spruta in lite här också, säger Emma och pekar på ett fåtal rynkor i ansiktet.
Många olika mål
Galghumorn ligger nära. Ett sätt att handskas med en vardag som inte är så rolig alla gånger. Att inte kunna vara en "vanlig" mamma som hämtar och lämnar Alice på förskolan, utan att någon annan vuxen är med, känns jobbigt. Emmas tröst och sällskap finns till viss del i Yanni, hennes bordercollie.
Ett delmål blir att kunna köra bil igen. Nyligen testade hon reaktionsförmågan hos en arbetsterapeut.
– Den var normal men jag måste godkännas av läkare och köra upp igen. Och så måste jag ha en bil som har alla kommandon på höger sida. Om ett år hoppas jag kunna köra bil igen.
Ett annat, betydligt närmare, delmål är Vårruset i Stockholm i slutet av maj. Då ska Emma springa i lag "Stroke survivors". Ett sätt att synliggöra stroke.
– Ett annat mål är att kunna gå tillbaka till jobbet i ladugården. Det är världens bästa jobb.
– Mitt viktigaste mål är att träna så mycket att jag får mer egen tid med Alice.