"Jag tyckte att det var hemskt att lämna Vimmerby, jag kände mig trygg där. Samtidigt vet jag att lägenheten jag bodde i behövs av fler", berättar Emma.
Droppar hänger från blad, barr och grässtrån. Ett skyfall har dragit förbi. Efter att ha väntat under ett vindskydd har Emma tagit sig till det som nu kallas hem – en omöblerad lägenhet på en plats hon aldrig varit.
– Jag gråter nästan aldrig. Men i morse grät jag när jag insåg att jag inte hade en osthyvel. Jag skulle göra en ostmacka och fick skära osten med kniv, det blev tjocka hemska skivor.
Emma heter egentligen något annat. Identiteten hon växte upp med har hon fått lämna bakom sig. Tillsammans med vänner och allt som varit familjärt. Ensamheten är nu en del av vardagen. Samtidigt är framtiden ljusare än på länge. Hon är inte längre i samma stad som förövarna. Rädslan kväver henne inte varje gång det ringer på dörren. Även om den fortfarande finns kvar.
– Jag är rädd hela tiden. Jag önskar att jag kommer känna mig trygg här. Få ett fungerade liv, börja jobba, hitta vänner. Jag måste tänka att det blir bättre.
Det är inte länge sedan hon lämnade kvinnojourens lägenhet i Vimmerby. En lägenhet som hon bott i sedan i våras men nu lämnat för att hitta ett permanent hem. Hur hon hamnade här, i en lägenhet med endast en säng och några mattor lagda över knarrande golv, är en lång historia. Det blir tyst i telefonen, det enda som hörs är Emmas andetag.
– Det här var svårare än vad jag trodde, säger hon och börjar långsamt berätta.
– Jag har varit utsatt sedan jag var liten av min pappa. Jag tror att det började när jag var kring 6 år. Min mamma trodde mer på pappa och stöttade mig inte. Det var en stor hemlighet som jag länge inte berättade för någon.
"Lappen ser jag tydligt framför mig. Plan Ö var raka vägen ner i botten. Jag trodde att jag skulle ha kontroll men efter det första samtalet var det någon annan som bestämde allt", berättar Emma.
Emma berättar att övergreppen pågår medan hon växter upp. Hon är 19 år när hon äntligen lyckas flytta till en egen lägenhet. Men hon mår fortsatt dåligt och några år senare kraschar ekonomin. Emma försöker lösa situationen men istället hamnar hon i ett mörker hon aldrig kunnat föreställa sig.
– Jag fick ett nummer av en kompis. Hon sa att det var plan ö, men ett sätt att få pengar om det var kris. Vid ett tillfälle ringde jag. Det är ett val man gör men jag förstod inte konsekvenserna. Det var som att gå rakt in i en fälla. Efter samtalet var jag inte min egen.
Emma berättar att hon tvingas sälja sex. Smsen kommer när som helst på dygnet.
– Det pep hela tiden i telefonen med olika tider och var jag skulle vara. Om jag sa nej så blev jag mer utsatt och hotad. Jag trodde inte att jag skulle överleva. De sa att de skulle döda mig om jag slutade eller avslöjade dem.
Männen som Emma skickas till beskriver hon som vanliga.
– De som tvingade mig visste vilka som gjorde mig mest illa, inför de gångerna gav de mig droger för att det ens skulle var möjligt. Jag kallade det spagetti-medicin. Det var så drogerna fick min kropp att kännas, som när man har spagetti-ben, jag kunde inte röra mig. Det var grova sexuella övergrepp.
Tillvaron blev till ett töcken. Ofta kom hon inte ihåg exakt vad som hänt.
– Jag bara loggade ut från kroppen och har fortfarande många minnesluckor.
"Jag satte alltid en siffra på dem så att jag visste hur ont det skulle göra. Vad jag skulle förbereda mig på", säger Emma och berättar att hon blev tvingad till prostitution och människohandel.
Fyra år går och situationen känns omöjlig att ta sig ur. Sedan en dag då Emma tar steget.
– Jag kände att jag inte skulle överleva konsekvensen att säga nej. Jag var sjukt rädd men valde att gå till polisen. De hjälpte mig få skydd. Jag fick valet att lämna staden men kände mig inte redo.
Därefter är hon inte längre i prostitution och människohandel men berättar att övergreppen inom familjen fortsätter.
– Jag hade försökt backa undan, samtidigt var jag som i ett järngrepp. Jag hade bestämt mig för att om min pappa gjorde något igen så skulle jag anmäla. Det fick vara nog. Jag ville leva mitt liv i frihet.
Sedan kom dagen förra året, då Emma berättar att hon utsattes för sista gången.
– Efteråt ringde jag sjukvården för att göra ett rape-kit. Men fick en tid fyra dygn senare. Jag tänkte "tror de mig inte?". Jag var så äcklad och klarade inte av att ha samma kläder i fyra dygn. Så jag duschade. Senare fick jag hjälp att ta mig till akuten men det blev att testet togs efter ett dygn. Jag anmälde till patientnämden och har fått brev där de ber om ursäkt.
En polisanmälan berättar Emma att hon valde att göra i alla fall.
– Det är anledningen till att jag flytt. När min familj nu kallades till förhör och förstod vad jag gjort valde de att röja min adress till de farliga männen. Jag var livrädd så jag letade upp kvinnojourer och började ringa runt.
"Jag har varit tvungen att lämna mina kompisar och deras barn. De har nästan känts som mina. När man har en vardag med dem som rullar på och sedan blir helt själv i nya städer. Jag saknar dem enormt men jag kan inte längre bo där", säger Emma.
Elaine Sanches på Hultsfred/Vimmerby kvinnojour svarade.
– Vi får flera samtal om dagen från kvinnor som behöver hjälp. Vi frågar inte mycket. De som kommer till oss får berätta så mycket de orkar och vill. Speciellt incest är något som det inte pratas mycket om. Tyvärr händer det oftare och mer än vad vi tror. Det är en värsta sortens våld, säger Elaine Sanches och fortsätter;
–Vi tror alltid på vad kvinnorna säger. Vi har ingen rätt att ringa polisen och undersöka fall. Vår roll är att ta emot kvinnor ge dem trygghet. De enda som vi inte tar emot är de som har missbruksproblem, för de behöver hjälp som inte vi kan ge.
"När jag var livrädd och ringde till min socialsekreterare och bad om hjälp sa hon till mig "låt bara bli att öppna dörren så kommer de inte in". Jag har inte fått någon hjälp att fly utan var tvungen att göra det själv. Det måste finnas bättre säkerhetsnät i samhället", säger Emma.
Vimmerby kom att bli Emmas fristad i månader.
– Jag är så tacksam för att jag fick komma. Här kände jag ingen. Bara att kunna gå på Ica och inte behöva kolla mig över axeln var otroligt skönt. Jag fick känna på hur livet kan vara.
Men kvinnojourens lägenheten var ingen permanent lösning. För några veckor sedan lämnade Emma och begav sig ut på en resa på många mil. Till den plats hon är nu. Där det bästa är den närliggande skogen. Att få vara i naturen, gå tills benen inte orkar mer och lyssna till ljudet av vinden som rufsar om trädkronor, ger Emma lugn. För även om såren fortfarande är färska och ensamheten stor så finns nu hopp.
– Jag är inte utsatt längre. Det har gjort att jag känner mig mer hel, trots att jag är i en kass situation genom att vara flyende och i en rättsprocess som kanske läggs ner. Jag känner att jag nu är på väg. En dag i taget.
"Jag längtar tills den dagen jag kan känna mig trygg. Då jag har ett vanligt liv med vänner och ett jobb som jag kan vara på så mycket jag orkar", berättar Emma.
Att Emma delar med sig av sin historia har att göra med en anledning – hon vill hjälpa andra.
– Framför allt vill jag säga att det går att ta sig ur, även om man inte tror det. Hur jävligt, dåligt och fast man än är. Det som hjälpte mig mest var att prata med brottsoffer- och personsäkerhetsgruppen hos polisen. De förstod, gav mig information och kontakter. Sedan hade jag önskat att det fanns ett bättre skyddsnät. Jag har kunnat söka hjälp själv och tagit mig till trygghet men många kanske inte hinner eller har den möjligheten. Det måste samhället göra bättre.
"Man måste vara modig. Det är jobbigt när man är själv, flyr själv, kommer till ett nytt ställe själv. Nu får vi se om det här är platsen för mig, det är för tidigt att säga", berättar Emma.