Nicklas Gertsson föddes 1972 och växte upp på Ängsgatan i Vimmerby. Hans barndom var väl som för de flesta Vimmerbybarn. Bra. Och när han kom upp i tonåren (i mitten på 1980-talet) så såg det väl ut i hans pojkrum ut som hos hälften av Vimmerbyungdomarna (den andra hälften var synthare). Fullklistrat med affischer på väggarna. Så fullklistrat att tapeten var osynlig. Hårdrock-posters med Iron Maiden, Kiss, Deep Purple, Black Sabbath, Thin Lizzy, Yngwie Malmsteen, Europe, Gary Moore, you name it, alla hämtade från tidningarna Poster och Okej, som luslästes in i minsta detalj.
- Vi hade ju ett eget band också, drar han sig till minnes, när han rabblar upp namnen på alla polare från Ängsgatan.
- Vi hette Horizon. Det var Peter Wall (sång), Torgny Nilsson (bas), Fredrik Ankarberg (keyboard) och så Rikard Jansson (trummor), berättar Nick. Och så han själv på gitarr då förstås?
Varför gitarr och varför hårdrock?
Man är väl rebell?hahaha, nej men det var ju häftigt. Jag spelade bas först, men man kunde uttrycka sig mer med gitarren, säger han och nämner förebilderna; Blacksmiths Johan Nyström, Yngwie Malmsteen, Gary Moore, John Sykes, Marty Friedman?
- Och så gillade jag hela Kiss-grejen när den kom. Inte bara själva musiken, utan även allt runt omkring, sminkningen, mystiken, ja det var häftigt helt enkelt. Och sedan kom ju Iron Maiden, oj oj oj, vilka skivomslag och vilken musik...