Michael Leijonhud säger att en fungerande bana inte läggs ner bara sådär.
– Men om det inte görs några förbättringsarbeten kommer vi kanske inom 5-10 år att ha en dålig bana, och då kanske man ifrågasätter om det är värt att ha den kvar?
Han menar att 2017 är ett avgörande år för Stångådalsbanan.
– Påverkansarbetet kommer kräva stora insatser av kommunerna och regionerna, tills det ska tas ett formellt beslut i riksdagen 2018. Där är det ett måste att Stångådalsbanan finns med.
– Nu handlar det om att politiken på regional och nationell nivå ska ha taktpinnen och bestämma vad Trafikverket ska göra eller inte göra. I för stor utsträckning är det inte politiskt i dag, utan det ligger hos Trafikverket i region syd och öst och det är inte rimligt.
Var ligger bollen när det gäller Stångådalsbanans framtid i dag?
– Nu ligger väl bollen hos oss på Infrastrukturkansliet, och på Regionförbundet och KLT/landstinget. Att hårdsatsa på Stångådalsbanan är fokus för oss i dag i Kalmar län, nu gäller det att få med region Östergötland mer i det här, säger Leijonhud.
Skulle man kunna köra landsvägsbussar mellan Linköping Kalmar, istället för tåg?
– Det vore en omöjlighet. Då skulle vi se en dålig nåbarhet och sämre tider. Det vore en ren regionförminskning att byta ut tågen mot bussar. Det skulle innebära avfolkning av bygder och arbetsmarknadsregionerna skulle förbli konstanta.