En tänkande, en arbetande

Ännu innesluten bakom metallstaket och presenningar sitter Astrid Lindgren vid sin gamla Halda i sitt arbetsrum. Statyn är än så länge dold för omvärlden och det är som att kliva in i ett extra ytterrum kring rummet.
Marie-Louise Ekman säger att hon är glad över att det blivit som hon tänkt. Det kan man aldrig veta, fullt ut.
- Man gör så gott man kan från sina idéer och sin skiss, men hur det sedan blir när det färdiga resultatet står i skala 1:1 på plats, det är något annat. Det kan hända att man känner "fel", men här tycker jag det blev som jag tänkt mig.
Däremot längtar hon efter att få ta klivet ut; att kunna se statyn på avstånd.
Arbetsrummet har snurrat en bit från ursprungsskissen. Först hade hon tänkt att man inte skulle kunna se in i rummet från Storgatan och torget. Men maken Gösta Ekman fick henne på annat spår.
- Han påpekade att det skulle bli jättekonstigt att stänga till hela den biten av rummet.

Idag klockan 13.00 är det alltså dags att inviga statyn och Marie-Louise Ekman är noga med att poängtera att det är ett lagarbete.
- Jag har varit arbetsledare, Heinz Muellner min medskapare, liksom Hanna Beling, Charlotta Widegren med flera - vi är ett helt gäng.
Att göra en staty av Astrid Lindgren i den miljö hon kom från är en oerhörd utmaning, tycker hon. Men när hon väl tagit sig an utmaningen visste hon också vilken bild av Astrid Lindgren hon ville få fram. Den arbetande Astrid.
- Det finns så mycket kommers och affärsverksamhet kring hennes figurer som lägger hinder i vägen när man ska uppleva henne som vuxen. Jag ville gå ett steg tillbaka till själva arbetssituationen, beskriva henne som den arbetande människa. Det tycker jag är det vackraste.
Marie-Louise Ekman tycker också att det varit väsentligt att fundera över vad Astrid själv skulle ha tyckt.
- Hon var ju själv inte så tänd på det där med statyer, men det har varit viktigt för mig att göra något som hon själv skulle ha kunnat tänka sig.

Lindfeldts Källa AstridBerit Lindfeldts "Källa Astrid" står precis där källan till Astrids författarskap har sin upprinnelse.
- Jag tycker att platsen är rofylld. Men att det var här kogubbens stuga stått, det fick jag inte veta förrän efteråt.
När Berit Lindfeldt fick förfrågan om hon kunde tänka sig en helt annan plats för sin skulpturgrupp "Källa Astrid", som skulle bli Vimmerbys minnesmärke över Astrid Lindgren, kunde hon förstås ha satt sig på tvären.
Men hon blev förtjust när hon såg Näs.
- Och vi blev nog alla väldigt lättade över det, säger projektledare Martin Wickström.
Berit Lindfeldt fick tänka om. Den runda dammen som skulle bli pendang till fontänen vid Rådhuset fick istället bli en fyrkantig i tydlig kontrast till naturen på Näs. De fragmentariska törnrossnåren från "torgmodellen" passade inte på Näs.
- Här är ju hela omgivningen fylld av fragment och jag valde att samla snåret tydligare för att visa att det är skulptur.
När hon ensam stegade upp mått ute på gräset på Näs såg hon blommande nyponrossnår.
- Och då tänkte jag att jag inte behövde ha blommorna i mitt vildrossnår. Det blev bättre med den enkla frukten, ett nypon.

Känslorna nu när skulpturgruppen är på plats vill hon beskriva med ett ord.
- Lättnad. När man ser att proportionerna fungerar och det tekniska som jag själv inte råder över.
Att hon drogs till platsen där kogubben på Näs hade sin stuga och i vars kök Astrid fick höra de sagor som satte hennes "barnasjäl i gungning" - det är en lycklig bonus.
Vattnet i dammen är inte djupare än att barn kan plaska i den under uppsikt.
- Men det är inte en lekskulptur i första hand. Det jag allra helst vill är att den ska väcka tankar.