Erika Holmwall var en av de som medverkade i vår tidnings serie ”Livsvärk” om psykisk ohälsa för ett år sedan. Hon berättade öppet om sitt mående, om perioder av ”upp” och ”ner”.

I samma veva hade hon fått diagnosen bipolär. Perioder av välmående, ork och kreativitet i kontrast till dippar med håglöshet, nedstämdhet och mörker, de lever hon med fortfarande.

– Först var jag bara så himla glad över att få en förklaring. Det var skönt att ha en sjukdom, att det inte bara var jag som var ”konstig”. Jag hade så länge trott att det var något fel på mig, som jag själv skulle kunna fixa, om jag bara försökte tillräckligt mycket.

”Inte bortkastat”

Hon har genom åren provat det mesta. Helhetsterapeuter, medium, naturläkare, meditation, lchf, massage, Rosenterapi, livscoacher, qigong, visualisering, Happy-heart-metoden, Heartfulness, den vanliga sjukvården med samtalsterapi, psykologer, antidepressiva läkemedel. Men inget har hjälpt, fullt ut.

– Jag kan ändå inte säga att det jag prövat är helt bortkastat. Jag har fått med mig en del bra verktyg. Men det är tröttsamt att höra kommentarer som ”ryck upp dig” eller ”tänk positivt”. Är det något jag gjort är det att tänka positivt och ”det här kommer nog att funka”.

Tar tid

Många kanske tänker att nu är hon väl frisk, när hon fått diagnos och hjälp.

– Det trodde jag nästan själv, i början. Men allt blir inte bra bara för att man får veta vad det är som är fel. Det är en lång resa med acceptans, att prova ut mediciner, försöka börja jobba igen, få bakslag. Nu förstår jag att det här kommer att ta lång tid.

Att hitta rätt medicin är en utmaning.

– Från februari 2017 till för en dryg månad sedan har jag haft en medicin, som inte fungerat fullt ut. Det knepiga är att det tar tid innan man vet det, man måste ha tålamod. Nu provar jag en annan, som är mera beprövad och kanske kommer att ge bättre resultat. Jag hoppas det.

Tätare svängningar

Hur individen svarar på medicinering skiljer sig. Också den kroniska sjukdomen tar sig olika uttryck. Många mår bra i långa perioder, för Erikas del är det tätare svängningar.

– Det är nästan exakta cykler. Länge har jag varit deprimerad i fjorton dagar, varit uppåt i elva dagar. Nu har medicineringen ändå hjälpt så mycket så att jag inte trillar ner lika hårt som tidigare, och perioderna har förskjutits så att jag kanske har 9-10 dagar depression och 12-13 då jag mår bra. Det kan verka banalt att prata om dagar hit och dit, men för mig är det stort.

Dåligt samvete

Hon har provat att gå tillbaka till jobbet som arbetsledare på Erikshjälpen i Vimmerby. Flera gånger.

– Det fungerar bra så länge jag mår bra. När jag får en dipp går det inte. Då vill jag bara ligga i sängen och få tiden att försvinna. Jag har turen att ha en förstående chef och fina arbetskamrater. Jag jobbar när jag kan, hur jag vill och känner inte att jag måste slita med den biten.

Under uppåtdagarna finns ork och energi.

– Jag bokar upp mig på saker som jag ser fram emot, men när deppet kommer är det lika tråkigt varje gång att ställa in det jag bestämt tillsammans med mina vänner. Jag får dåligt samvete.

Starkt skyddsnät

Men vännerna förstår. Det sociala nätverket har varit oerhört viktigt för Erika.

– Först och främst har jag en fantastisk familj och vänner som stått ut med mig, i början kunde jag prata väldigt mycket om hur jag mådde. Nu försöker jag att inte älta. Jag tycker förstås synd om barnen, som har en mamma som är sjuk ibland. Men jag försöker att vara den bästa mamma jag kan vara och de får ändå en förståelse för att människor kan må på olika sätt, och hur livet kan vara.

Skratta åt eländet

Hon kan inte nog poängtera att hon haft tur.

– Jag har det bra på så många sätt. En riktigt bra läkare på öppenpsyk och min handläggare på Försäkringskassan är också jättebra, och det får de kanske inte så ofta höra. Jag törs inte tänka på hur det hade varit om jag inte haft allt det här stödet omkring mig.

Att skratta åt eländet kan hjälpa.

– I familjen har vi ganska roligt åt en av biverkningarna med en av medicinerna jag äter. Jag kan bli vansinnigt sugen på kvällarna och går som en radiostyrd robot på jakt efter vad som finns. ”De här chipsen får vi inte visa för mamma”, kan barnen säga.

Att öppet berätta om sitt mående har bara varit positivt, tycker hon.

– Jag har inte mött annat än respekt och kärlek. Det är skönt att folk vet, och att inte alltid behöva berätta. Det är ju inget att skämmas över.

Livet rullar vidare och hon hoppas att det ska bli en jämnare resa framöver.

– Min enda plan är att må bra. Frisk blir jag inte, det här är en kronisk sjukdom. Ibland kan jag vara lite rädd för att jag ska bli tråkig och grå, jag vill ju ha kvar mitt glada jag. Men jag vill bli så stabil att jag klarar att jobba, jag vill ha ett mera normalt, stadigt liv.