Birgitta Päntikäinen med hunden Rollo, som fick stanna hos dottern Marina när Birgitta och vännerna åkte iväg den 23 maj i fjol.
I bilen satt Birgitta Pentikäinen, 75, och två av hennes jämnåriga kompisar. De gillade att göra saker ihop. Handla. Dricka elvakaffe. Åka på utflykt. Just den här dagen hade Birgitta en tid hos frissan och väninnorna hängde med i det fina vårvädret, det skulle bli ett kaffestopp i Lönneberga.
Hem till Vimmerby kom de aldrig igen. Birgitta kom aldrig att hämta sin hund Rollo hos dottern, som var hundvakt.
Men om detta vet Marina Pentikäinen ingenting när hon går hemma i sin trädgård i Storebro i vårvärmen. Hon hör siren efter siren. Tror att det kanske är en skogsbrand.
– Orolig var jag inte, inte först. Mamma var van att köra bil, hon hade kört buss i hela sitt yrkesliv och var en av de första kvinnliga busschaufförerna i Sverige, i början på 1970-talet. Att hon inte hämtat Rollo var inte så konstigt, inte heller att jag inte fick tag på henne i telefon – vi hade inte bestämt någon tid, och hon hade så många kompisar överallt så jag tänkte att hon nog stannat till i Silverdalen också.
"Det är en stor tomhet. Först kom chocken, sedan blev det nästan ännu värre när man förstod att man skulle lära sig att leva utan henne", säger Rebecca.
Men Marinas äldsta dotter Rebecca Hjort, 28, blev snabbt olustig när hon läste nyheten om den allvarliga olyckan i Storebro. Hon hade pratat med mormor efter jobbet, runt halv två.
– Vi ringde varandra nästan varje dag, och pratade om allt eller inget. Det här samtalet kommer jag ju alltid att minnas. Jag hörde de andra tanterna i bakgrunden när de satt och fikade, jag nämnde det och mormor sa ”de vinkar tillbaka”. Sedan sa vi ”vi hörs”.
Rebecca visste att de var tre. Och när Marina får den pusselbiten åker hon och hennes man iväg för att hon ska få klart för sig att olyckan inte rör dem, men bara några hundra meter kommer de när de möter en polisbil som ska till just deras garageinfart och…
… då förstod jag. Tyvärr. Det var som en käftsmäll. Jag hittar inget annat ord.
Den tragiska olyckan skakade om. Många blev chockade och berörda av händelsen.
– Att det blev en sån jättegrej av det vet jag att mamma inte hade tyckt om, hon ville inte vara i centrum, det här hade hon inte gillat. Inte alls.
"Man har ältat orättvisan. De hade så mycket livskvalitet och livsglädje."
Kyrkan öppnade upp för de som behövde samla tankar och tända ljus. Ett oerhört fint initiativ som fortfarande värmer, säger Marina.
– Där fick vi fint stöd. Även poliserna som kom med beskedet ska ha all kredd. De var fantastiska.
När något dramatiskt och traumatiskt sker kan det bli svårt att hantera all uppmärksamhet. Marina och hennes dotter säger att de ibland fick sålla ut vad som var omtänksamhet eller ren nyfikenhet. Tentaklerna blir känsliga för klumpiga kommentarer.
– Det var jobbigt med alla spekulationer. Alla som trodde de visste hur det hade gått till, alla som kunde ha svar på frågor som det inte fanns något svar på. Det har man fått höra både direkt och bakom ryggen, säger Rebecca.
Vad kunde det vara för spekulationer?
– Allt möjligt, en del som jag inte vill att du skriver. Men flera har sagt att det inte fanns en skråma på bilen, men det stämmer inte, säger Marina.
Och vad vet ni, nu ett år efter olyckan?
– Att vi aldrig får veta. Det hittades inget fel på bilen och det var inte sjukdomsrelaterat heller. Det finns ingen klarlagd orsak.
Är det jobbigt att inte veta vad som hände?
– I början kunde jag inte släppa det, jag var som en iller och blev frustrerad över att inte få svar. Men efter några månader så insåg jag att det var så det var, säger Marina.
– Ganska snart så insåg man att det svåraste var att ta in att mormor var borta, att man skulle vänja sig vid att hon inte fanns mera. Hon har alltid varit så självklar i våra liv, säger Rebecca.
– Mormor ställde alltid upp, hon var med i stallet och hjälpte till att mocka eller hålla häst, skulle man på tävling följde hon med. Hon sa aldrig nej. Hon har varit självklart närvarande, genom hela vår uppväxt. I början var det svårt att ta in att det här handlade om henne, det var som om olyckan var en känsla, sorgen efter mormor en annan.
"Alla som förlorat en närstående vet att det är tufft. Men när det händer så här dramatiskt är det jobbigt på andra sätt, alla spekulationer, och att man kände sig lite uttittad efteråt. Vi försökte leva normalt, men jag blev nästan folkskygg", säger Marina.
Marina berättar om en första tid efter olyckan när hon blev "fullständigt sönderringd".
– Det blev för mycket, jag visste inte vem jag pratade med eller om vad, det malde tills min gubbe fick säga ifrån. ”Nu får du stänga av telefonen, du tar ihjäl dig”. Jag tycker inte man får något anhörigstöd från samhällets sida. Det är lite förvånande. När man famlar i mörkret mitt i sorgen vet man inte vart man ska vända sig och då vore det bra om någon sträckte ut en hand. Men man möts också av förståelse och värme. Och kramar från oanat håll. Då blir man jätteglad.
De beskriver en mamma och mormor som var rakt igenom ärlig, rakt på sak, en sammanhållande länk i familjen. En vars stol blir extra tom under första årets jul, påsk och födelsedagar.
"När jag åker förbi hennes lägenhet kan jag nästan se henne sitta med en kopp på balkongen", säger Rebecca.
– Hon älskade kalas och hon kunde ringa två veckor innan för att försäkra sig om att alla kunde komma loss och äta rotmos en vardagskväll. Och hon avgudade sina barnbarn. De har alltid varit bra på att ta med sig mamma ut på olika saker. När jag berättar om hur tajta de varit kan en del säga att det är unikt, men i vår familj har det bara varit så, säger Marina.
– Vi kunde bara sitta hemma hos henne och kolla på tv och bläddra i reklamblad. Det var skönt att bara vara där. Vi uppskattade varandras sällskap. Jag tror ingen av oss känner att man inte sagt det man velat eller ångrar att man inte gjorde mer, säger Rebecca.
Bakom den tragiska nyheten finns tre familjer, många vänner, olika reaktioner och sätt att sakna. För Birgittas närmaste finns påminnelsen om henne lite varstans. Syrener, som stod i en vas på bordet när de dagen efter olyckan kom in i hennes lägenhet, är inte samma självklara favoritblomma.
– Jag har ältat orättvisan i att tre levnadsglada kvinnor med så mycket livskvalitet fick gå. Många äldre är livströtta, det var inte det här sammansvetsade gänget. De kunde ha haft så många roliga år kvar, säger Marina.
– Varje gång jag sätter på kaffe tänker jag på att hon sa ”nej, Pekka får inte brygga kaffe, det blir svart som asfalt”. Och när jag åker förbi hennes lägenhet kan jag nästan se henne sitta med en kopp på balkongen, säger Rebecca.
Rebecca och Marina beskriver en mormor och mamma som älskade djur och aldrig sa nej när hon behövde assistera på någon ridtävling. På bilden i mitten är Rebecca och mormor på bilbingo. På bilden till höger en fika i solen på balkongen, tillsammans med hunden Ricky.
Blommor på olycksplatsen.
En ung Birgitta Päntikäinen.
Marina Päntikäinen och hennes dotter Rebecca Hjort lägger blommor och tänder ljus på olycksplatsen där deras mamma och mormor Birgitta Päntikäinen och två jämnåriga väninnor omkom för snart ett år sedan. "Det är viktigt för oss att komma hit, men hon känns mer närvarande på kyrkogården".