De flesta av er minns säkert förra vintern. Snön. Kylan. Många kommer säkert också ihåg Ingemar Andersson, som efter ett sjukhusbesök i Västervik åkte taxi hem till den ensligt belägna gården i Tunaskogarna, själv skulle ta sig in i huset men blev liggande på stentrappan utanför köksingången.
Sandaler
Klockan var omkring elva på kvällen. Först fjorton timmar senare kom hans bror Joel Andersson dit. För att se till huset.
- Jag visste inte annat än att Ingemar var kvar i Västervik och när jag såg honom ligga där på trappan, ja... jag trodde ju han var död.
Och huvudpersonen själv är fullkomligt medveten om att det kunde ha gått väldigt illa. Han var inte i toppskick eftersom skälet till sjukhusbesöket var ett fall, där han skadat sig i ena benet. Han hade inte ätit på åtta timmar när han åkte hem. Han var inte klädd för vinterkyla.
- Det var ju ingen av oss som trodde det skulle behövas så mycket kläder när jag åkte ambulans till Västervik, så jag hade ingen vettig ytterrock, inga vantar och bara sandaler på fötterna.
Tolv minus var det den där januarinatten för ett år sedan. Han förfrös fötter och händer, men slapp amputation. Flitig handgymnastik förbättrar fortfarande rörligheten, tycker Ingemar. Inte kan han räta på fingrarna och dragspelet är inte att tänka på, men han kan använda sina händer. Och även om benet fortfarande krånglar kliar det hoppingivande. Tyder på att det läker, säger han själv.
Ett år efter skräcknatten
Det har gått ett år sedan Ingemar Andersson låg fjorton timmar i tolv minusgrader utanför sin köksdörr, utan att kunna ta sig upp. - Det är klart att man tänkt några gånger på att det är underligt att man lever. Men man har väl nån jäklar anamma i kroppen, kanske, säger han.
Ingemar, t v och Joel Andersson är tacksamma över att tillbudet ändå slutade bra. Med tanke på att Ingemar tillbringade så många timmar i vinterkylan i lätt klädsel är det ett under att han återhämtat sig så väl. Foto: Janne Strömsten
Foto:
Så jobbar vi med nyheter