Plötsligt blev Ewy Arwidsson yr - jätteyr. Hon mådde väldigt illa och fick inte behålla ens lite vatten.
- Det var den 10 oktober förra året.
Dottern och hennes kamrat körde Ewy till akuten i Vimmerby.
- Där trodde de att det var ett virus på balansnerven.
Resan fick fortsätta till Västervik.
- Där ställde de samma diagnos.
Nu blev Ewy inlagd. I och med att hon kom in under en lördag kunde hon inte bli inlagd på den vårdavdelning som tillhör öron. Den håller stängt över helgerna. I stället blev hon inlagd på en gynekologisk avdelning.

"Ingen frågade mig om något"
Där låg Ewy över helgen. Ett dropp i armen var hela behandlingen. Hela tiden funderade Ewy på det som för ungefär ett år sedan drabbade hennes far. Han fick exakt samma symptom, yrsel och illamående, och hamnade i Västervik.
- Dagen därpå brast ett blodkärl i huvudet och han opererades i Linköping.
Sex veckor senare var Ewys pappa död.
Måndag morgon kördes hon via hiss och sjukhuskulvert till vårdavdelningen på öron. Ronden kom med en hel samling sjukhuspersonal.
- De pratade med varandra. Någon undrade hastigt "är du yr" och jag svarade att det var det minsta man kunde säga, minns Ewy.
Sedan försvann rondgruppen utan att tala vidare med Ewy, ingen frågade hur hon mådde eller hur hon fått sina symptom - inget.
Ewy var då fortfarande så pass yr att hon behövde hjälp var hon än skulle gå.
- Sköterskorna gjorde ett enormt jobb.
Inget hände under hela måndagen.
- På tisdagsmorgonen kom tre läkare in och då sa jag ifrån att jag ville åka hem.
Då fick Ewy beskedet att hon först var tvungen att göra ett hörseltest. Testet gjordes och Ewy väntade.
- På eftermiddagen kom det in en polsk läkare som såg alldeles förskrämd ut, han sa att jag fick åka hem. Då undrade jag om det var okej att jobba eller vad jag skulle göra. Läkaren försvann ut utan ett ord och kom tillbaka en stund senare med ett läkarintyg där han sjukskrivit mig en vecka. Ingen frågade om jag klarade mig hem, ingen frågade vad jag jobbar med eller hur mycket - ingenting, säger Ewy.

Ingen kallelse
Ett återbesök var planerat - nytt hörselprov efter cirka fyra veckor.
Sjukskrivningsveckan gick och Ewy mådde egentligen inte mycket bättre.
- Jag var egentligen inte kapabel att gå och jobba men det gjorde jag ändå.
Fyra veckor gick utan att det kom någon kallelse till nytt hörselprov. Till slut ringde Ewy till Västerviks sjukhus.
- Där svarade någon "ja, visst ja, du skulle göra ett nytt hörselprov". Det kändes som om de glömt bort att de skulle kalla.
Fortfarande visste inte Ewy vad som var fel på henne och fortfarande gnagde tanken på faderns sjukdom i bakhuvudet.
Samtidigt som hörseltestet skulle göras bad Ewy att få en tid hos en läkare också.

Biverkningar
Hon fick träffa en läkare som tittade på hörseltesterna och sedan slog fast att Ewy drabbats av Méniérés sjukdom. En sjukdom som innebär att den drabbade bland annat får häftiga yrselattacker och vätska i innerörat.
- Jag fick medicin, en tablett som heter Moduretic, den skulle vara mot högt blodtryck och vara vattendrivande, säger Ewy.
Enligt FASS, läkemedelshandboken, är två av de vanligaste biverkningarna med just denna medicin illamående och yrsel. Men det visste inte Ewy då. Hon berättade på nytt om vad som hänt hennes far och bad om att få genomgå en magnetröntgen.
- Då sa läkaren att det inte "var en fråga om något neurologiskt problem och därför inte aktuellt". Hur han kan avgöra det utifrån två hörselprov vet inte jag, säger Ewy.

Inget socialt liv
Ewy for hem till Vimmerby igen. Hon åt de ordinerade tabletterna men hon kände sig inte bättre - tvärtom hon mådde illa och hon var fortfarande yr. Tack vare att dottern och mågen hjälpte henne med praktiska saker som att handla klarade hon sig. Jobbet ligger tio minuters gångväg från hemmet - vad som hänt om hon behövt köra bil till arbetet vet hon inte. Hon skötte jobbet så gott det gick.
- Jag brukade säga till dem att om de skulle hitta mig liggandes bakom någon hylla så kunde de bara flytta på mig om jag låg ivägen, säger Ewy.
Idag kan hon skämta om eländet men det var sannerligen inte roligt just då. När hon kom hem till lägenheten fanns ingen ork kvar.
- Hade jag haft familj och små barn hade det inte gått. Under den här tiden har jag inte haft något som helst socialt liv, det har jag inte orkat.
Den 19 december hade Ewy en telefontid med en läkare på öronavdelningen i Västervik.
- Jag tyckte inte tabletterna hjälpte men läkaren sa åt mig att fortsätta äta dem tills jag skulle komma dit på ett besök.

Symptom borta
En grundlig balansundersökning skulle göras den 8 januari. Då var Ewy så förkyld att undersökningen inte gick att genomföra. Först den 3 februari genomfördes undersökningen.
- Då sa läkaren att "självklart har du inte Méniérés sjukdom, och självklart ska du sluta äta medicinen".
Resultatet på balansundersökningen ska i normalfallet hamna på 40.
- Jag hade 30, då föreslog läkaren en magnetröntgen.
Det kändes som en seger bara det. Att sedan medicineringsstoppet skulle ge ny kraft visste Ewy inte förrän efter ett par dagar.
- Jag slutade med tabletterna och då var yrseln borta, även illamåendet jag känt hela tiden försvann.

Under all kritik
Ewy tycker att Västerviks sjukhus skött hennes behandling under all kritik.
- Det är sjukt att jag hela tiden ska behöva ligga på, tjata. Att behöva vara på gränsen till otrevlig för att få det man har rätt till.
Ewy Arwidsson är både arg och ledsen över den behandling hon fått på olika avdelningar.
- Men min envishet har hjälpt mig.
I dagarna är det dags för Ewy att få magnetröntgen. För trots alla turer har ingen kunnat tala om varför hon drabbades av yrsel och illamående den där dagen i oktober förra året.
- Visst är jag fortfarande orolig. Är det sviterna av ett virus på balansnerven eller är det något annat?