Arbetsmiljöverket har fått en anmälan från Vimmerby pastorat där arbetsmiljön beskrivs på ett sätt som är långt ifrån acceptabel.
”Kränkande särbehandling förekommer: kyrkoherden arbetsgivaren saknar empati, har aggressivt beteende, högljudda utbrott, ett oacceptabelt uppträdande och bemötande. Alla anställda drabbas/påverkas av detta”.
Enligt anmälan ska det på arbetsplatsen saknas förutsättningar för rimlig arbetsbelastning, stöd i rollen som arbetsledare eller chef och tillräckliga befogenheter.
För Eva-Lena Karlsson, kyrkoherde, kommer kritiken som en blixt från klar himmel.
– Jag hade ingen aning, och har heller inte sett anmälan till Arbetsmiljöverket. Det är ingen som har nämnt något till mig.
Du har inte känt av några signaler att personalen är missnöjd?
– Tvärtom. Det kommer som en total överraskning, men den som skrivit det här måste förstås veta vad det handlar om. Det som är tråkigt är att om man talar om arbetsmiljö måste man också kunna komma med kritik direkt gentemot chefen. Det har ingen gjort. Min dörr är alltid öppen.
”Har inte försökt”
I skrivelsen menar man att det är omöjligt att få till en bättre arbetsmiljö genom att rikta en framställan till arbetsgivaren först. ”Anmäler detta direkt till AV pga rådande omständigheter. Omöjligt att föra en givande dialog med arbetsgivaren Vimmerby pastorat = förtroendevald ordförande och kyrkoherde”.
”Djupt beklagligt”
Den här kritiken har Eva-Lena Karlsson svårast att förstå.
– Förmodligen förekommer det missnöje på alla arbetsplatser. Jag tror också att det är så här det kan vara att vara kyrkoherde, eller chef. Men det som är udda är att man överhuvud taget inte kommunicerar internt med varandra, det är fel sätt att resonera och känner man sig ofördelaktigt behandlad finns det flera vägar att gå. Här klagar man på att man inte kan föra en dialog utan att man ens försökt. Det kan jag inte förstå.
Hur är det på arbetsplatsen efter att det blivit känt att skrivelsen skickats in till Arbetsmiljöverket?
– Det blir ju alltid så att man blir ställd, när när man får veta något via tidningen. Det kanske finns en rädsla, där alla känner sig utpekade, när man inte ventilerat det här internt inom organisationen. Det är djupt beklagligt att vi inte kommit längre än så.
”Fruktansvärt tragiskt”
Eva-Lena Karlsson betonar flera gånger att hon är öppen för kritik – men att hon inte fått någon.
– Det värsta i det här fallet handlar inte om någon rädsla för mig, utan att man inte ens försökt kommunicera. Arbetsgivaren är inte jag, det är kyrkorådet och där sitter tolv personer. Känner man att man inte kan vända sig vare sig till kyrkoherden eller någon av de tolv personerna med sin eventuella frustration eller irritation är det fruktansvärt tragiskt.
Hur hanterar du det här nu, hur går ni vidare?
– Jag vet inte, just nu finns inte så mycket att ta upp, ingen vet. Det kommer som en stor överraskning. Jag tycker förstås att det är tråkigt att man inte tagit det här med mig först, innan man går vidare till Arbetsmiljöverket, men nu välkomnar jag Arbetsmiljöverket att komma hit och ta tag i det.
Vår tidning har kontaktat den som undertecknat skrivelsen till Arbetsmiljöverket. Hen vill inte kommentera innehållet utan hänvisar till kyrkorådets ordförande, som vi sökt ett flertal gånger utan resultat.