I årets upplaga av Internetstiftelsens undersökning "Svenskarna och internet" framträder en tydlig bild av ett samhälle som till stora delar är digitaliserat. Det skriver Internetstiftelsen på sin hemsida.
– Vi föräldrar är ofta väldigt måna om våra barns skärmtid, men det viktigaste är faktiskt hur vi föräldrar själva använder oss av mobilen.
Det hävdar Anett Sundqvist, biträdande professor på Baby- och barnlabbet vid Linköpings universitet.
– Det vi ser är att barn, där föräldrarna använder sig av sin mobil mycket i deras sällskap och inte involverar barnen i användandet, får en senare språkutveckling. Det beror på att de inte får samma samspel och lär sig lika många ord.
Men egentligen är det inte föräldrars användning av just digitala medier som påverkar barnens utveckling, utan det faktum att fokus försvinner från barnen, belyser Sundqvist.
– Hade du tagit upp en bok 150 gånger om dagen hade det gett samma effekt som när du tar upp mobilen 150 gånger. Det handlar om att göra någonting så ofta att det tar din uppmärksamhet från barnet. För ett litet barn händer det mycket på små sekunder och om vi har fokus någon annanstans kan vi lätt missa att sätta ord på situationer som utvecklar barnet och ger det förståelse.
Det går dock att använda digitala medier som ett kunskapsfrämjande verktyg, belyser Sundqvist. Man måste bara vara medveten om hur.
– Små barn behöver samtal, någon som lär barnet att förstå verkligheten. Som förälder kan man därför säga att "nu ska mamma ta upp mobilen, så ska vi se om mormor har hört av sig för vi ska ju fika med mormor. Kolla här på bilden när vi fikade förra gången". Genom att involvera barnet i mobilen så bildas samtal, vilket som sagt är det allra viktigaste för barns utveckling.
Anett Sundqvist vittnar om en värld med stort fokus på barns skärmtid, när det viktigaste egentligen är hur föräldrar använder sig av digitala medier.
Men det är också viktigt att sitta med under barnets egna användning, belyser Sundqvist.
– Det går ju inte att slänga en bok till en ettåring och förvänta sig att hon eller han ska kunna läsa och förstå, utan vi sitter ju bredvid och tittar, visar, pekar och pratar. Det är först då som barnet lär sig. På samma sätt kan barnen lära sig från en skärm, om vi samtalar med dem.
Något som Sundqvist och hennes forskargrupp upptäckt under åren är dock att det överlag är svårare för barn att lära sig från platta ting. Då handlar det alltså inte bara om mobiltelefoner och surfplattor, utan även om böcker.
– Det är jättesvårt för barn att förstå att en platt hund i en bok eller mobil är samma sak som den hund som springer omkring hemma. För att barnen ska förstå det behöver de någon som sitter med och säger att "titta, en hund, precis som vår hund". Egentligen är inte det så konstigt. Vi vuxna fungerar också så. Vi lär oss ju inte någon av Ed Sheerans låtar på gitarr genom att titta på en video där han spelar den hundra gånger.
Det är svårare för barn att lära sig något genom en platt skärm än genom något verkligt och tredimensionellt, hävdar Sundqvist. "Om vi visar något på en skärm för ett barn behöver vi kanske visa det fem-sex gånger för att de ska förstå, men om vi sitter bredvid och visar det i verkligheten kanske det räcker med en-två gånger", berättar hon.
Om man som förälder använder mobilen pedagogiskt, både själv och när det kommer till barnets egna användning, finns det några negativa aspekter med det då?
– Nja, man har ju tittat och förstått att det här blå ljuset kanske inte är så bra precis när man ska sova, men då finns det olika filter man kan lägga på.
I höst följer Sundqvist och hennes forskargrupp ett trettiotal femåringar, för att se hur digitala medier påverkat deras språk, tidiga läs- och skrivinlärning samt deras förståelse för sociala relationer.
– Det är jätteviktigt att veta. De här barnen är ju den första generationen som vuxit upp med digitala medier i den här utsträckningen. De tog sin första selfie redan på BB.
