Vitsen att vara med i facket är en pedagogisk utmaning för de flesta förbund. I Kommunals Vimmerbysektion har man 800 medlemmar. "Kunde vara några hundra fler", tycker sektionsordförande Petra Dahlström, som ser flera värden i att Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård valt ett stopp på Vimarhaga/Borghaga för att träffa undersköterskor och vårdbiträden under sin pågående arbetsplatsbesöksturné.
– Vi är glada att hon kommer hit. Medlemmarna får chansen ställa frågor och får kanske en annan förståelse för vikten av att vara med i facket. Det är faktiskt betydelsefullt att få se sin förbundsordförande live.
Varför har ni inte fler medlemmar?
– Många tycker nog det är dyrt. Och man är osäker på vad man får för pengarna. Det kan säkert vara en generationsfråga också. Men ju fler som är med i facket på en arbetsplats, desto fler är det som kan påverka sådant man inte tycker är rätt.
Vilka frågor har prio för Kommunal lokalt?
– Vi behöver jobba för bättre dialog mellan chefer och medarbetare så att medarbetare känner delaktighet i sin arbetsvardag. Det skulle lösa mycket. Jag säger inte att det inte är så generellt, men det finns ställen där det kan bli bättre. Och schemafrågan, det är många som tycker det är oklart kring 11-timmarsregeln och dygnsvila, säger Petra Dahlström.
En hel del diskussioner om scheman blev det också under arbetsplatsbesöket på Vimarhaga. Om ”mördarscheman”, kollegor som offrar semesterdagar för att orka.
– De här frågorna återkommer ofta, underbemanning är roten till de mesta som inte funkar. Det går inte att lägga tillräckligt bra scheman när man har för få kollegor. Och balansgången mellan hårda krav och få resurser sker på bekostnad av den egna hälsan. Jag upplever också ofta att man inte känner sig delaktig i beslut som fattas över huvudet på en, det är andra som bestämmer vad som är ett hälsosamt schema. Resultatet blir att hälften sjukskriver sig, säger Malin Ragnegård.
En lösning skulle kunna vara en extra fridag utöver kollektivavtalets nio fridagar per fyraveckorsperiod, menar hon.
– Det kan räcka med små förändringar för att det ska bli stor skillnad. När man jobbar som vi gör behöver man återhämtning, vi kan inte ta lite extra långledigt för att det är röda dagar i almanackan, säger Anneli Ojala, som jobbat som undersköterska i 47 år och siktar på några till.
Under pandemin höjdes vård- och omsorgspersonalen till skyarna.
”Applåderna försvann ganska snabbt”, säger en av medlemmarna.
– Då kände man sig sedd och det fanns en förståelse för vad vi gör. Många av oss trodde nog att det skulle komma något bra ur det, men idag känns det som intresset är väldigt svagt från samhället i stort, säger Anneli Ojala, som tillägger att även om man är ”rätt förbannad innerst inne kan man inte vara förbannad hela tiden.”
– Man blir styrkt av det här. Det finns saker att ta tag i, skriva motioner, till exempel.
– Kommunerna har det tufft och från statligt håll behöver man skjuta till mer pengar. Och det finns pengar, det ser vi. Men till välfärd finns det inte, det är otroligt provocerande, säger Malin Ragnegård.
– Ibland hör man ”det händer inget i alla fall”, men det gör det ju. Nu har vi fria arbetsskor, det är första gången jag fått det efter 35 år, säger undersköterskan Helen Johansson.