Hört talas om Lebo? Nähä.

Bolhult då? Inte det heller.

Högsjöhorva...?

Nåväl. Måhända är det kanske inte den mest kända trakten på jorden. Men det är i vilket fall familjen Lundins paradis. Det är här Vimmerbys fotbollskämpe Johan Lundin finner lugnet och harmonin i en tillvaro som kräver en hel del pusslande hit och dit för att få allt att fungera.

Visst är hela min tjocka släkt ursprungligen någon mil därifrån, åt Totebo till. Jag passerar Hjorted och kyrkan, där kyrkogården så vackert sluttar ner mot sjön Hjorten. Här har jag varit otaliga gånger. Jag åker förbi fotbollsplanen, tar av västerut, mot Solstadström och Blankaholm. Hänger ni med?

Men sen... få se nu. Jag har nog åkt för långt. Jag vänder om och ser mig omkring. Det är nog den där grusvägen jag ska köra in på? Visst, efter någon kilometers färd ser jag ett charmigt gult hus på vänster sida. Jag parkerar.

"Tjena, tjena", hör jag en röst. Det är Johan Lundins väna stämma.

I ett av fönstren dyker det plötsligt upp ett sött ansikte. Det är minstingen i huset, Agnes, fem år.

När vi kliver in i huset möts jag av hunden Kurre som trippar fram. I sällskap har han tre små kattungar.

- Det är ett riktigt zoo, säger Johan Lundin och garvar.

Det är djur överallt. Utanför husknuten finns såklart också ett stall och en paddock. Det är tjejernas residens och en av de stora anledningarna till varför familjen Lundin, Johan och Martina och sex barn (Emilia, Nora, Leon, Max, Eddie och Agnes) lämnade Västervik för att bosätta sig på landet.

Med en kattunge i famnen, smuttande på en cappucino (tror jag det är) konstaterar Johan Lundin med ett leende på läpparna:

- Vi i har bott här i tre-fyra år nu och stortrivs verkligen. Jag gillar skogen, att få andas frisk luft och få uppleva kvällarna då det är stjärnklart, men visst, det är hela tiden mycket att göra - och jag hinner ju inte alltid med...det ska huggas ved, fixas i hönshuset, tapetseras, repareras i stallet.

Är du den händige typen?
- Nja, jo..., kanske lite. Men jag vågar ta tag i saker och ting, det är nog det som är grejen.

Medan delar av övriga familjen är ute och styr med hästarna drar vi oss undan i ett av rummen på nedervåningen. Den tända kaminen ökar mysighetsfaktorn och det sprakar så där härligt som det kan göra.

På planen är VIF:s backklippa en hårding, alltid beredd att ta en fight mot skickliga stora forwards. Ofta går han också segrande ur striderna när han på sitt speciella sätt är där och skaver, gnager och nästan kryper in på bara skinnet på motståndarna.

- Hehe, jag tycker inte att jag är speciellt ful i närkamperna, men de tycker nog jag är jävligt störig, säger Johan och skrattar medan han klappar kattungen och kallar sig själv för ett "benrangel" från Blankaholm.

Sin fotbollsfostran fick han just i Blankaholm, uppväxtorten. Det ligger bara någon mil från där han bor nu. Sedan växlade han spel i moderklubben med Gunnebo IF.

Vi ser honom som en mittback, nästan uteslutande. Så har det inte alltid varit. 32-åringen är i grunden allround.

- Jag kommer ihåg att jag gjorde riktigt mycket mål som forward i Gunnebo under en period, men när Vimmerby IF kom in i bilden så såg de mig som en mittfältare.

Varför blev det Vimmerby?
- Jag spelade en match mot VIF i Gunnebo och "Bragge" (Stefan Bragsjö) småpratade med mig under matchen. Han såg väl kanske något i mig. Sedan värvade de "Buken" (Johan Karlsson Törndahl) och jag kom med som bonus. Det var så det var. Det var han som var bäst.

Resten är historia.

Säsong efter säsong har Johan Lundin genomgående varit en av Vimmerbys allra bästa spelare. En karaktär som aldrig viker sig, som med sin intensitet och sitt fysiska spel alltid visar vägen. Han står där som en klippa i ur och skur.

Läs mer i lördagens papperstidning