Varje dag drabbas någon i Sverige av leukemi eller annan sjukdom, som kan behandlas med blodstamceller. Att hitta en passande givare är ofta deras enda chans att överleva.
Jimi Törn vet precis varför han registrerat sig i Tobiasregistret och kan tänka sig att bli stamcellsdonator. Det är tack vare en sådan hans pappa kan sitta mitt emot honom och äta födelsedagsbakelse när Jimi fyller 32.
Tennisboll
För Micke Törn började det med att han vaknade en januarimorgon för tio år sedan med utslag och en lymfkörtel stor som en tennisboll under armen.
Han lämnade blodprov, fick remiss till Västervik där det togs benmärgsprov och den svullna lymfkörteln opererades bort och skickades för analys. Det tog några veckor innan beskedet kom, men han var redan mentalt förberedd.
Diagnosen var KLL. Kronisk lymfatisk leukemi. Den näst vanligaste formen av leukemi hos vuxna, drabbar oftare män och i mer än 75 procent av fallen är patienten över 50 år.
Micke Törn var 49. Han säger att ska man nu ändå åka på leukemi är det bra om man får just hans, kroniska variant.
– Jag läste på och blev lugnad av det. Många lever länge utan behandling. Det är skillnad med akut leukemi. En kille jag pratade med hade sökt sjukvård på förmiddagen för en helt annan åkomma och samma eftermiddag låg han med cellgift.
Behandling
I ett och ett halvt år räckte det med regelbundna blodprov. Men överproduktionen av vita blodkroppar stack iväg.
Det var dags för behandling. Han fick antikroppsbehandling tre dagar i veckan, en behandling som tar bort de felande cellerna och försatte kroppen i toppskick.
– Men den behandlingen räcker inte så långt och med bara den hade jag kanske fått fem år till. Eftersom läkarna ansåg mig relativt ung fick jag frågan om jag ville gå igenom en stamcellstransplantation.
Och det ville han. Men för att kunna göra en transplantation krävs det att det finns en passande givare. Oktober 2008 fick han världens bästa present från en anonym donator. Stamceller. Ett nytt immunförsvar och ett nytt liv.
– Jag hade tur och de hittade en lämplig donator. Annars hade jag inte suttit här idag.
Alla har inte lika stor tur. En tredjedel av alla som skulle behöva blodstamceller hittar aldrig en lämplig givare. Ju fler som är registrerade, desto större är naturligtvis chansen att pricka rätt. Behovet är särskilt stort av unga, manliga donatorer – killarna utgör bara 30 procent av Tobiasregistret, som idag har 71 263 personer registrerade. Forskning visar att unga män producerar fler stamceller än kvinnor och har sex gånger större chans att få en träff och ge någon en chans till friskt liv eftersom killar dessutom generellt har större kroppsvikt än kvinnor.
Helt logiskt
Jimi Törn kom till skott när han såg att hans mamma Carita delat en länk om behovet.
– Det känns helt logiskt att göra det här, att ge tillbaka något. Vår familj har ju något att vara så tacksamma för. Jag är lite rädd för nålar, men det är inte hela världen.
Att lämna stamceller är idag en enkel procedur.
– Jag tror att många tänker att det är benmärg man lämnar, som det var förr och det kunde ju vara smärtsamt. Nu får man en tids hormonbehandling som leder till ett överskott av stamceller. Då ger de sig ut i blodomloppet och det är därifrån man skördar dem. Det är som dialys, ungefär, säger Micke.
Enkelt
Att anmäla sig till registret är också enkelt.
– Man fyller i en hälsodeklaration och sedan får man topsa sig och skicka in det. Efter det får man besked om man passar, men om man matchar någon som är sjuk och behöver just mina stamceller, det får vi se, säger Jimi.
Pappa Mickes donator var anonym. Men varje år på årsdagen skickar Micke ett mejl till Tobiasregistret och hoppas att donatorn på något sätt får veta hur tacksam han är. Att personligen rädda livet på en annan människa, eller att bli räddad, är stort.
– Jag skulle nog gärna vilja veta vem jag kunnat hjälpa. Det skulle kännas väldigt bra, säger Jimi.
Carita och Micke Törn är förstås glada över Jimis beslut.
– Man blir ju jättestolt. Det är en osjälvisk och fin handling som i vår familj får lite extra stor betydelse. Själva kan vi inte göra så mycket mer än att betala in pengar till Cancerfonden.
Carita hoppas att fler unga killar följer Jimis exempel.
– Tänk om bara en från varje idrottslag skulle anmäla sig. Det är ju unga friska killar över 18 år som behövs allra mest. Det skulle rädda så många fler liv.