Birgitta Johansson jobbar på Aktivt Centrum i Mariannelund som är en ideell verksamhet som fungerar som samlingsplats för asylsökande. Problemet med barn som cyklar utan hjälm är något som hon är högst medveten om.

- Jag har hjärtat i halsgropen så gott som dagligen, säger hon. Jag säger till dem direkt när jag ser att de cyklar utan hjälmar. Jag informerar ständigt om vad som gäller här i Sverige, inte bara när det gäller cykelhjälmar utan även reflexer och säkerhetsbälte i bilen, till exempel. Men det här är en jättesvår fråga och jag har ingen bra lösning på den.

Än så länge har det tack och lov inte skett någon allvarlig olycka i Mariannelund.

- Men jag har hört om mindre olyckor. Det är inte bara att de saknar hjälm, de har heller inget hum om trafikregler. Men det ska tilläggas att inte heller alla svenska barn har cykelhjälm. Och barn gör gärna som andra barn.

På Aktivt Centrum har man vid flera tillfällen fört diskussioner kring vad man skulle kunna göra. Förslag som har kommit upp är bland annat informationsmöten för föräldrarna. Men problemet är, menar Birgitta Johansson, att de nyanlända har så mycket information att ta in på en gång, att det helt enkelt blir för mycket, även om det yttersta ansvaret för barnens säkerhet ligger hos föräldrarna.

- Många av de här föräldrarna har svårt att klara av det dagliga livet. Man kan inte riktigt begära samma saker av dem som av svenska föräldrar. Och i de länder som de kommer ifrån finns inte samma lagar och regler som här.

Att Aktivt Centrum skulle tillhandahålla cykelhjälmar åt alla är otänkbart.

- Det finns ingen möjlighet, även om vi köper in de billigaste hjälmarna så blir det dyrt.

Läs mer i torsdagens papperstidning