Folket fick sin vilja igenom. Det blev en staty över Astrid Lindgren på torget i Vimmerby tillsist. Men vägen dit kantades av folkligt uppror och en konststrid som gav eko långt utanför Vimmerby. Bilden är från invigningen av statyn 2007.
"Vilket elände. Det blev inte så flummigt som vi fruktat – det blev flummigare. Jag tycker inte något av förslagen är värt att diskutera", tyckte exempelvis Mikael Sandström, då som nu ordförande i Bevara Vimmerby.
"Jag är urförtjust och tycker det här är enormt uppfriskande och roligt för Vimmerby. I det här måste vi se bortom det traditionella och in i framtiden", kommenterade Annika Carlson (M) ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
Båda reflekterar de över de fyra förslag till Vimmerbys officiella minnesmärke över Astrid Lindgren som kommunen tagit fram tillsammans med Statens konstråd och som ställdes ut till allmänhetens beskådning under ett par veckor i februari 2003.
Någon traditionell porträttlik staty skulle det inte bli, eftersom hon lär ha sagt till Vilhelm Moberg att hon absolut aldrig ville stå "ryttarstaty" i Vimmerby.
Någon ryttarstaty blev det heller inte tal om i de fyra utvalda konstnärernas förslag. Det handlade om betydligt friare tolkningar av Astrid Lindgren och hennes författarskap. Något en stor del av Vimmerbyborna inte var särskilt intresserade av. De ville ju ha en staty.
Debatten tog fart både bland Vimmerbybor och i media och det satte fart på en folkstorm som höll i sig länge.
I täten för kravet på Astrid Lindgren-staty på torget gick Bevara Vimmerby. Här tågar föreningen med ordföranden Mikael Sandström i spetsen med en 106 meter lång namnlista från torget till stadshuset i oktober 2003.
I Vimmerby Tidning skrev ledarskribenten Alf Wesik den 14 februari: "Nej, det blir till att backa. Inte ett steg, utan långa sjumilakliv. Glöm denna sorglustiga parentes i tiden efter Astrid Lindgrens bortgång och gå vidare till något ljusare och vackrare: Det behöver vi liksom "De fyras gäng; Dan Wolgers, Ebba Matz, Klara Kristalova och Berit Lindfeldt.
Lycka till i framtiden, i någon annan småstad, där invånarna förstår sig på konstnärliga friheter, tankegångar, bortom det jordiska och bråddjupa associationer."
På insändarsidor handlade det mycketom statyn och "konsteliten".
I ett inlägg i VT den 7 mars gick Vimmerbybon Margareta Brodd ut hårt och undrade vad konstrådet hade med konstverk i Vimmerby att göra eftersom de ändå aldrig tittar på sånt. "Vimmerbyborna ska bestämma" tyckte hon.
Det ordnades en öppen debatt i stadshuset med både beslutsfattare och allmänhet. Där tyckte exempelvis dåvarande S-ledaren Inge Schultz att förslagen var intressanta och de folk framför allt skulle få se dem och tycka till själva innan förslagen sågades i media.
Säkert fanns det en och annan Vimmerbybo också som kunde se mening och symbolik i något av förslagen, men såna röster drunknade lätt i den stora folkstormen.
Det kom också fram alternativa förslag. Till exempel från Rein Soowik, en av grundarna till Sagobyn som senare blev Astrid Lindgrens värld. Han ville se en staty där Pippi lyfter jordklotet över sitt huvud och den skulle stå i en vacker miljö utanför Astrid Lindgrens Värld så alla kunde se den utan att betala entré.
Den linjen ställde sig även Vimmerby Tidning officiellt bakom.
Ängsbacke med springbrunnar i nattljus Dan Wolgers
När så juryn lade fram sitt förslag till kommunstyrelsen föll valet på Berit Lindfeldts "Källa Astrid".
Tro inte stormen blåst över för den skull.
Nej, staty ville Vimmerbyborna ha och staty skulle de se till att det blev. Mest drivande i den riktningen var föreningen Bevara Vimmerby som drog i gång en namninsamling för att få tyngden bakom kravet på pränt.
När föreningen samlades på torget i oktober 2003 för att i gemensam tropp tåga till stadshuset och lämna övernamnlistan bestod den av nära 8 500 underskrifter, mer än 50 procent av antale4t invånare i kommunen, och hade en längd på 106 meter.
Dåvarande kommunalrådet Leif Larsson (C) tog emot och tyckte att det omfattande engagemanget var glädjande, men ingenting som splittrat Vimmerby.
– Det visar bara att det finns olika uppfattningar och ett stort intresse i frågan, sade han och förvarnade om att det skulle ta tid innan det blev ett beslut i frågan.
Det fick han rätt i.
Först i april togs beslut i kommunstyrelsen och i fullmäktige att både skapa en staty på torget och att förverkliga juryns val av "Källa Astrid" som Vimmerbys officiella minnesmärke. Men att den placeras på Näs.
Det födde nya frågor; hur ska en staty se ut och vem ska göra den?
Svaret gav sig efter ett visst bollande mellan Annika Carlson i kulturnämnden och konstnären Marie-Louise Ekman.
Först avböjde Ekman Carlsons förfrågan. Men ändrade sig plötsligt.
– Jag fick en idé, ringde Annika och sa att jag ändå hade något jag trodde på, motiverade hon i Vimmerby Tidning i juni 2005.
Två år senare fick Vimmerbyborna en Astrid Lindgren-staty på torget.