Värden Fredrik Thalin började med att fråga om Davids barndom.

– Jag är uppväxt med mamma, pappa, två äldre bröder och en yngre. Det var jättehärligt. Mycket fritt och härligt med lek, lite idyll med Astrid Lindgren-känsla kan man säga, sa David och fortsatte om skoltiden som inte var helt friktionsfri.

– Jag tror att jag var duktig i början så länge det var intressant. En period blev det dock mycket argumenterande. Jag hade svårt med relationer med vissa lärare. Det blev mycket tid i korridoren och hos rektorn, sa David som fått återuppleva delar av sin personlighet på senare tid som förälder.

– Det är inte alltid lika charmigt när man ser samma sidor hos sina egna barn, men det är ändå positivt att den sidan finns.

Kamp på liv och död

Det var också i skolan som David kom i kontakt med fotbollen som kom att bli en stor del av hans liv.

– Jag spelade inte fotboll innan, men fastnade snabbt när vi började spela matcher på rasterna. Det var kamp på liv och död varje gång och helt fantastiskt.

Som fotbollsspelare var David inte någon tidig talang.

– Det beror på vad man kallar talang. Jag hade viljan att lära mig, tränade hårt och kämpade, men hade inte den bästa tekniken. Däremot insåg jag tidigt att det var viktig att vinna. Jag hittade drivet och var en vinnarskalle som drev på och fick med mig alla mot samma mål.

Som tonåring var intresset för fotboll så stort att han valde bort mycket som andra ungdomar i den åldern ägnar sig åt.

– När jag var 15 år spelade jag som mest i fem lag i VIF. A-laget, B-laget, juniorlaget och två 16-årslag. Det var inte ovanligt att jag satt på bänken i en A-lagsmatch och sedan fick byta om på vägen till nästa match med ett annat lag. Med facit i hand hade jag nog behövt träna mer och inte spela så mycket matcher.

Bitterhet

När det var dags att börja gymnasiet föll valet på Fotbollsgymnasium i Norrköping.

– Jag var och provtränade med IFK Norrköping och valde att stanna och gå skolan där. Jag har dock aldrig trivts med att vara borta från hemmet så det blev att jag var i Vimmerby mycket på ledig tid. Efter studenten blev jag uppflyttad i A-truppen för IF Sylvia, men då löste sig det aldrig med övergången från VIF. Det var en stor besvikelse så när jag flyttade hem året därpå gick jag till lokalkonkurrenten Gullringen istället som då låg i division II, så man kan lugnt säga att det fanns en bitterhet mellan mig och moderklubben.

Efter många år som frontfigur i Gullringen fick en händelse David att lämna planen.

– Min far avled och då kände jag att fotbollen spelat ut sin roll i mitt liv. Jag ville uppleva andra saker hemma. Jag var dock tillbaka efter en halv säsong och spelade ett år till innan jag lade av för gott.

Integration

Vid sidan av fotbollen har David jobbat inom skola och fritids.

– Jag gör mig bäst tillsammans med barn och ungdomar.

Sedan kände David att han behövde nya utmaningar yrkesmässigt. Han försökte bland annat läsa lite högskolekurser. Sedan kom han i kontakt med Vimmerby IF:s integrationsprojekt som leddes av Stefan Bragsjö.

– Jag kände att det fanns mycket man kunde göra och utveckla och att jag kunde tillföra en del så jag sökte mig dit 2012.

– Först jobbade vi med ensamkommande killar. Sedan breddades verksamheten. Jag hade jättemycket ambitioner och vilja. Idén var att föreningslivet skulle ha en viktig roll och att det skulle ske genom Bullerbyn där många nyanlända hamnar.

Som ett konkret exempel på hur man jobbar tar David upp.

– VIF vill vara en förening för alla. Tittar man i medlemsregistret hos många föreningar ser det annorlunda ut. Vi ville bland annat ta emot nyanlända på ett tryggt vis och ge dem rätt kunskaper och möjligheter. Då gäller det att sänka trösklarna i våra föreningar. Ett problem var att det var svårt att få föräldrar att hjälpa till i klubben och det tror jag till stor del beror på att man inte har kunskap om hur en ideell förening drivs. Det gäller att skapa förståelse och motverka fördomar.

På senare tid har Vimmerby IF:s arbete med integration fått stor uppmärksamhet och prisats från flera håll.

– Visst är det roligt att få en klapp på axeln. Det är ändå lite konstigt att vi är så långt före alla andra, men förhoppningsvis är det fler som hakar på nu och inser att man måste ha verksamhet som är till för alla, säger David och avslutar:

– Det är ett otroligt värde på det ideella föreningslivet och det våra ledare gör. Vi måste hjälpa våra ledare att få arbetet att flyta så smidigt som möjligt och där kan kommunen hjälpa till och ta ett större ansvar.