Amanda Lindgren, numera Stockholm, flyttade från Vimmerby 2013, men pappa bor fortfarande kvar och hennes farfar var den välkände Vimmerbykonstnären Anders Lindgren. Hon var, nästan, på väg hem i påsk.
– Men jag fick jobba istället, jag håller på och klipper en dansfilm, jag har filmat en flamencodansare på Alvaret på Öland. I slutet på april ska jag på ett frilansjobb i Chicago.
Hon gillar att jobba brett.
– Det roligaste är att träffa och fotografera människor. Jag tycker om att komma in i andras liv, se hur de har det, förstå vilka de är och varför de är som de är. Det är jätteintressant.
Hon har haft många välkända ansikten framför linsen. Persbrandt, Veronica Maggio, Sven-Bertil Taube, Göran Persson, Roy Andersson, Ebba Busch, Filippa K, Sanne Salomonsen…
– Men jag tror att jag möter kända människor på samma sätt som jag möter de som inte är kända, för mig spelar det inte så stor roll. Det är precis lika viktigt att ta reda på vem en vanlig människa är.
Själv skulle hon bli musiker, men i tvåan på estetprogrammet i Hultsfred såg hon en dokumentärfilm om fotografen Inta Ruka och hennes bild vad en fotograf kan göra vändes upp och ner.
– Inta gick runt i Riga och fotograferade sina grannar, hon använder sin kamera som nyckeln in i andra människors liv. Så ville jag också göra. Idag är det precis det jag älskar med mitt jobb. Som fotograf får man vara med, samtidigt som man är lite osynlig. Man kan få komma in i alla rum i världen. Allt från riksdagen till ett ålderdomshem, en elitidrottares vardag, jägare, rallyförare, regissörer – i princip allt man kan komma på.
Amanda Lindgren utbildade sig på Viebäck Fotoskola och YH-utbildningen på Biskops Arnö.
– Under utbildningen fick vi en uppgift att gå ut och hitta en person vi aldrig tidigare träffat och följa den personen i 24 timmar för ett bildreportage. Om man inte är fotograf och ställer frågan till en främling ”får jag hänga med dig ett dygn?” känns det lite märkligt. Men här tror jag ingen fick nej, folk sa ”javisst!” Jag hängde på en snubbe som städade på hotell.
Bilduppdraget gav mersmak och i projektet ”Vi som lever här” liftade hon från Kiruna till Ystad under två månader och fotograferade ”vanliga” människor som kom i hennes väg.
– Jag tog fram en Sverigekarta och ringade in några sovplatser där jag hade kompisar. Resten av nätterna sov jag hos folk jag träffade och inte en enda gång hamnade jag in en situation som var farlig. Det är otroligt fint att människor är så öppna och släpper in en.
Många frilansfotografer har det tufft. För Amanda Lindgren har det gått bra. Hon har jobbat för bland andra DN, TT Nyhetsbyrån, Dagens Industri, Aftonbladet, Max Ström, Schibsted. Hon säger att hon haft tur.
– Början, när man är nyutbildad, är viktig och lite läskig. Jag fick mycket jobb på Di och kunde bygga upp en bra portfolio. Under covid-19 var det speciellt, både intensivt och tomt. Jag jobbade ganska mycket med folk i kultursektorn, som drabbades hårt och där man behövde hitta nya sätt att nå ut när livekonserter och fysiska möten med publik ställdes in.
Hur blir ett porträtt bra?
– Jag anpassar mig efter personen, ögonblicket och kemin just där och då. Det går bäst med de som är avslappnade, inte så självmedvetna. Skådespelare är ofta roliga att fotografera, de är vana att vara framför kameran, men lite trixigt är det också, man vet inte om de går in i roll eller är bara sig själva. Jag tycker om när det är avskalat.
Har du haft någon riktigt jobbig modell?
– Ja, men jag tänker inte nämna några namn. När man har en väldigt bestämd bild av hur man vill uppfattas kan det bli svårt.
Konstigaste fotouppdraget?
– Hm, det finns många. Men spontant kommer jag att tänka på när jag fotograferade SJ:s vd Monica Lingegård. Hon tycker om ostbågar. Jag fotograferade henne genom en – öppen – påse med ostbågar.
Har du något drömuppdrag?
– Mer äventyr. Det skulle vara roligt att hänga med någon på en stor vandring, klättring eller plåta Dakarrallyt. Ett sätt för mig att se på livet är att jag är som en myra i en tårta, jag käkar där jag är hela tiden. Jag har ingen helhetsbild, utan allt är mer "ååååh va kul". Saker händer, man möter människor som ger en nya perspektiv och upplevelser.