Ny förmiddag och folk väller in genom entrén till ALV. Men publiktäta dagar behöver inte nödvändigtvis betyda mer jobb för parkens sjuksköterskor, hinner Caroline Schöni berätta innan hon har dagens första bula på britsen.
Efter koll och dämpande ispåse är den unga patienten rustad för nya tag. Lättnaden påtaglig.
– Folk kommer hit för att ha roligt, så grundinställningen är ju positiv. De är väldigt tacksamma när de får hjälp och det kan vara något så enkelt som en sticka som behöver tas bort, för att man ska få den där fina dagen man vill ha.
Fallolyckor är vanliga. Små fötter som haft för bråttom, eller fått hjälp att klättra lite för högt.
– Det är blandat. Det kan vara hjärnskakningar, näsblod, spruckna läppar, getingstick, utslagna tänder, en bruten arm. Tidigare år har vi haft både hjärtinfarkt och stroke och i år satte en förlossning igång väldigt snabbt. Tveksamma och allvarliga sjukdomsfall hänvisas alltid vidare. Vi har bra stöd av hälsocentralen. Gäller det riktigt allvarliga saker gör vi initial bedömning, ger smärtlindring där det behövs och beställer ambulans.
Tre sköterskor bemannar ALV:s sjukstuga under högsäsong. Det är inte bara besökare som blir omplåstrade – även personalen kan behöva en stund hos sjuksköterskan när olyckan varit framme eller man inte druckit nog solstekta dagar i varma scenkläder.
Caroline Schöni och hennes man bor sedan snart 25 år på Nya Zeeland med sina döttrar, där de driver restaurang i den lilla hamnstaden Picton, på nordänden av sydön. Hon berättar om pinfärska råvaror, lokalproducerat vin och satsning på musikunderhållning.
Men en gång sjuksköterska, alltid sjuksköterska. Och en gång smålänning, alltid smålänning.
– Jag är född i Vimmerby och släktgården utanför Lönneberga är fortfarande knytpunkt. Vi har bott och arbetat i Schweiz, Västra Samoa, Kambodja, Australien och Hongkong och jag är nog en sån som inte tackar nej till ett erbjudande som ger chansen att uppleva nya saker, även om det för mig bort. Jag kommer ju tillbaka.
Arbetsplatsen Astrid Lindgrens Värld liknar inget annat, säger hon, som nu gör sin andra sommar i parken – senast arbetade hon här för fyra år sedan.
– Det här är, även om det kan låta lite klyschigt, en sagolik miljö, så väl genomtänkt. Här har man att göra med människor som jobbar inom teater, affärsverksamhet, kontor, restaurang, trädgård, lokalvård, med scentekniker, designers, sömmerskor, musiker, snickare och gästerna är i olika åldrar och kommer från stora delar av världen. Det är väldigt stimulerande och ingen dag är den andra lik.
Hon lämnade Sverige första gången när hon var 19. Har återvänt ofta. Sett förändringar.
– Många verkar ha tappat tilltron till sin egen förmåga till egenvård. En annan sak jag lagt märke till är att många föräldrar, förstås inte alla, har starkt fokus på sina egna barn, men inte så mycket omtanke om andras. Det kan handla om allt från att man inte bryr sig om man skymmer sikten för en femåring till att man inte frågar hur det gick när man råkat gå omkull en tvååring.
Hon säger att det allra bästa i jobbet är när man kan förena en borttappad förälder med sitt oskadda barn.
– Jag har förstås en fördel i och med att jag pratar flera språk, så barn och föräldrar kan oftast kommunicera på sitt modersmål.
Och den absolut vanligaste frågan är:
– Var finns närmsta toalett?!