Gitte om livet efter olyckan

Kanske minns ni Janne Strömstens bild från olyckan i Pelarnebacken på väg 40 i våras. Det är så de flesta av oss fungerar; fotot av en totaldemolerad bil kan fastna en tid på näthinnan. Vi reflekterar över hur någon som suttit i ett sånt metallvrak kan överleva. Men hur gick det sedan?
- Jag var själv så förut, läste om en bilolycka och så bläddrade man vidare, säger Gitte Aspegren.
Nu vet hon hur skör tråden är. Hur precis allting kan förändras på ett ögonblick. Hon säger att nollvisionen existerar inte så länge det finns mer än en bil på vägen.

Utlämnad
I fem veckor har hon varit hemma i Björksnäs utanför Pelarne. Efter tre månader på sjukhus är hemma lyx.
- Jag var otroligt lycklig över att få komma hem. Det är som en nystart på livet.
Så visst är hon tacksam. Och glad, ofta glad. Skrattet ligger på lut, galghumorn ohjälplig. Somliga dagar.
- Men ibland är allt så tungt och svart att jag bara vill ligga i sängen och inte ens vill ta emot hemtjänsten.
Just nu är dagarna sig lika, vare sig de är skrattiga eller svarta. Hon får hjälp att ta sig ur sängen på morgonen, hjälp att göra sig iordning, tar sig till soffan där hon sitter och väntar på att klockan ska bli fem så att sonen Oliver och maken Per kommer hem igen.
- Då tittar vi på Americas Funniest Home Videos.
Hemtjänsten hjälper till med dusch och har med sig mat i plastlådor. Hon vänjer sig vid att hantera känslan av att vara utlämnad åt andra, vänta på att någon ska kunna bunkra upp med mineralvatten, snus och telefon framför tv:n. Ska hon lämna hemmet måste hon köras i rullstol.
- Jag 44 år och just nu ganska hjälplös, men det går ju ändå sakta framåt. Fast det är inte över bara för att jag kommit hem från sjukhuset - jag vet inte om några av mina skador kommer att vara permanenta.