Intäkterna från årets auktion, som alltid fredag innan första advent, är ett hett samtalsämne över köksbordet hos Göran Larsson när föreningens ordförande, Eivor Johansson kommer på besök.
- Den bästa som varit någonsin, säger Göran, och skiner som en sol.
Och då var han ändå inte på plats. Hälsan sätter stopp just nu, men bättre ska det bli, har han tänkt.
Att den lilla kyrkliga syföreningen i Gullringen är så bra på att dra in stora pengar måste man förstås få vara stolt över.
Eivor berättar att idén att komplettera de stora ostarna med tio mindre, på sisådär tre hekto, det har slagit väldigt väl ut.
- Det fortsätter vi med, för det blev väldigt lyckat. I år gick de små för 175 kronor styck och de de stora ostarna gick för 700 kronor styck. Kilopriset blev 576 kronor, så den osten får man äta med andakt.
Varenda krona gör gott. Förra året arbetade syföreningen 20 000 kronor att skänka till Fasteinsamlingen "Hela världen", SKUT, diakonin i Södra Vi, Kvinnojouren, kampen mot lepra och Barncancerföreningen.
Men det finns ett glapp som oroar en smula. I ena änden en bygd som ställer upp och gärna betalar skyhögt för föreningens alster så att det kan skickas bistånd till välgörenhet - i andra änden själva förutsättningen för verksamheten; traditionsbärarna i föreningen, som inte kommer att orka i all oändlighet. Vad händer i framtiden?
- Våra medlemmar är 65-94 år och det kommer inte till några nya. Vi skulle ta emot dem med öppna famnen, men tyvärr har det blivit allt svårare att få folk att ställa upp att arbeta ideellt, säger Eivor Johansson.
Göran Larsson är på sitt sätt unik. Han är enda mannen i syföreningen och ingen av dem kan komma på någon annan kyrklig syförening som består av annat än 100 procent damer.
- En och annan präst som kommer är ju man, men han gör det ju i tjänsten.
För Göran är det här inget att orda onödigt mycket om.
- Att hjälpa utsatta ligger i mig från början. Jag har varit scout i hela mitt liv och är FN-veteran. Jag bryr mig inte om ifall det är damer eller herrar, bara man gör något med mening.
Han blev medlem i den då 20-åriga syföreningen redan 1965.
- Det var ett intresse jag hade gemensamt med min fru Maud, hon var kassör i många år. När hon dog 1993 var det ingen annan som ville ta över, så jag sa att jag kan väl ta ett år och det var 1994. Kassör är jag fortfarande.
En gång i månaden träffas medlemmarna för att handarbeta och se till att det produceras alster som i slutändan blir pengar till kyrkans verksamhet och bistånd.
Men så mycket för textilt arbete har han inte varit.
- Göran har kommit med många förslag. Han är en riktig idéspruta och han har verkligen fått oss att prova nya saker. När han började göra sina korgar trodde vi aldrig det skulle gå - det gjorde det. Och så åkte han till Sydafrika och köpte tyger, som en kvinna sytt kuddar och väskor av. Det har också gått jättebra, säger Eivor.
Göran Larsson hoppas att han kan få andra karlar att följa hans exempel.
- Jag tror till att börja med att många har en helt felaktig bild av hur det är att vara med, och att de skulle bli positivt överraskade. Och en sak jag inte förstår är att alla säger att de inte har tid. Det har man, om man vill.
- Ja, skulle det komma lite nya medlemmar när vi drar igång igen i februari vore det jätteroligt, säger Eivor.