– För de allra flesta är det väldigt obekvämt att vara efterlyst, säger han.
Vi berättade nyligen att familjen Berisha i Vimmerby gått under jorden för att gränspolisen inte ska kunna hämta dem för att utvisa dem till Kosovo. Något som varit planerat att ske under torsdagen och fredagen den här veckan.
– Jag har full förståelse för att det är mycket känslor inblandade i det här fallet när det handlar om en familj som varit i Sverige väldigt lång tid, säger Magnus Drahosch.
– En utvisning efter tre-fyra år har ofta en rimlig förklaring i att den som ska utvisas fått ett tidigt avslag av Migrationsverket och sen använt rätten att överklaga och även begärt verkställighetshinder. På det sättet kan processen förskjutas några år, men 15 år är väldigt lång tid, säger han.
I övrigt vill han inte tala så mycket mer om det enskilda fallet, utan mer principiellt hur motvilliga utvisningar kan gå till.
– Vi fattar inga beslut. Vi är skyldiga att verkställa Migrationsverkets beslut om utvisning när personer avvikit eller när det behöver ske med tvång. Vi försöker jobba med någon form av samarbete, men i många fall saknas ofta samarbetsviljan och vi har möjlighet att ta folk i förvar och det sker ibland om de är över 18 år. Barnförvar håller vi inte på med, säger Magnus Drahosch.
Han säger att ibland reser gränspolis med vid en utvisning, ibland inte.
– Vi försöker tillgodose rimliga önskemål. Det kan vara en mindre summa pengar och till exempel extra bagage utöver de 22 kilo som är normalt.
De här föräldrarna flydde som unga innan Kosovo blev självständigt, hur fungerar det med pass och liknande?
– Resehandlingar är inget problem för oss, inte när det gäller Kosovo, sånt löses med tillfälliga resehandlingar genom polisens ambassadskontakter. Att de hör till Kosovo råder som jag förstår inga motsättningar om.
Nu finns ännu ett verkställighetshinder begärt i det aktuella fallet.
– Det kan lämnas in veckor i förväg och ibland så nära som samma dag. Då stoppas utvisningen tills Migrationsverket tagit ställning till begäran. Ofta ses det som "taktiskt verkställighetshinder" som mycket sällan förändrar något eftersom det som anförs i regel redan prövats, det är sällan något nytt tillkommit. Effekten blir att samhällskostnaden ökar och lidandet förlängs för den som ska utvisas.
