Utmed Stångåns vattensystem och kring sjöarna Juttern och Krön har det bott människor allt sedan stenåldern. De första slog sig kanske ner här redan fem, sex tusen år före vår egen tideräkning. Många fornfynd pekar i den riktningen. Vattenvägarna har haft stor betydelse som kommunikationsleder precis som de åsar som skapades när inlandsisen drog sig tillbaka och som nu slingrar sig genom landskapet i riktning sydost-nordväst.
Sjöar och åar gav också ett bra fiske. Ofta fanns det utmed vattendragen även bördig jord, lämplig att odla upp när invånarna blev mer bofasta.
Gravfältet räddades
I Lilla Vi finns ett gravfält som undersöktes i mitten av 1950-talet under ledning av länsmuseets dåvarande chef K-G Petersson. Och det var i sista stund, flera gravar hade redan skadats av täktverksamhet och åkerbruk. Sammanlagt undersöktes elva gravar. Några av dem var "återanvända", andra hade plundrats.
Undersökningen gav ett rikt och spännande resultat, bland annat en hällkista, med många föremål i flinta, från sen stelålder eller tidig bronsålder och - kanske bäst av allt - en vapengrav från 200-talet efter Kristus. Den graven visade med all önskvärd tydlighet att bygdens folk haft kontakter åt många håll, inte bara inom närområdet utan även norrut mot Östergötland och söderut ner mot kusten och Öland.
Professionell krigare?Den man som begravts här var av gravgåvorna att döma en storman, kanske en professionell krigare och betydligt högre i rang än de vanliga soldaterna. Sannolikt bodde han i närheten. Men var han från en släkt i trakten eller var han ditkommenderad för att övervaka områdets, för både germaner och romare, viktiga järnframställningen? Det lär vi aldrig få veta, men visst är det kittlande att ge fantasin fritt spelrum, inte sant?
Romare och germaner
Hans utrustning antyder att han haft anknytning till Östergötland och till Folkelunda på Öland, där liknande föremål anträffats. Svärdspärlan tyder på samma symbolspråk som förknippas med den romerska armén i Centraleuropa och med ryttarfolk från öst. Pärlan (av glas) är faktiskt den enda i Norden som påträffats på ursprungligt ställe, det vill s på svärdsskidan!
Guldringen leder tankarna till öarna i Östersjön och Danmark och kontakterna mellan romare och germaner.
Endast två av gravarna (de äldsta), hällkistan och vapengraven, innehöll obrända skelett. Kremering var annars det dominerande gravskicket.
Gravfältet i Lilla Vi
Årets andra onsdagsprogram på biblioteket (fast i plenisalen) tog avstamp för många tusen år sedan och satte Lilla Vi i Djursdala i fokus. Arkeologen Michael Dahlin presenterade den bok, "Lilla Vi - en studie av en järnåldersbygd", som han skrivit tillsammans med kollegan Jhonny Therus och som är Stadsmuseet Näktergalens årsskrift 2014. Besökarnas egna fornfynd, främst yxor från olika tidsepoker, bedömdes och kommenterades av arkeolog Kenneth Alexandersson, som säkert rätade ut många frågetecken kring lösfynden.
Arkeologen Michael Dahlin, som tillsammans med Jhonny Therus skrivit boken "Lilla Vi En studie av järnåldersbygd".
Foto:
Arkeologen Kenneth Alexandersson, t v, visar en skafthålsyxa. Claes Henkel från Rumskulla, t h, äger stenyxan.
Så jobbar vi med nyheter