Britt Andersson, hängiven VH-supporter som följt laget 1985. Men hennes man Gunnar var ännu värre. Han såg första matchen 1967 och sedan var det ingen tvekan om var hjärtat hörde hemma. "Halsduken gav jag till honom i julklapp."
Vimmerby Hockey i hockeyallsvenskan. Britt Andersson har börjat landa efter känslosvallet.
– Man blir så varm i hjärteroten så det är inte klokt, säger hon och fingrar på halsduken hon har runt halsen.
Gunnars gulsvarta halsduk, som hon gav till honom i julklapp.
– Den hade han alltid på sig.
En timme innan de lokala hockeyhjältarna gick ut på isen var hon på plats i hallen, som vanligt. På den vanliga sittplatsen. Sektion höger, rad fyra, plats 357. Säsongsbiljett till samma plats har hon löst i kanske 30 år, gissar hon. Och Gunnar brukade sitta på 358, i alla fall de sista åren, när det var jobbigt att stå.
– Förr kunde vi inte vara på samma ställe. Han ville stå med gubbarna i Pucken.
De var lite olika, förklarar hon.
– ”Nu är det för många mål, nu kan de inte ta upp”, kunde han säga. Jag tvärtom ”det är en period kvar, det går”. Men i lördags var det lite extra. När jag satte mig hade jag faktiskt lite hjärtklappning.
Och Gunnar var med i tanken, hela tiden.
– Hans plats har ofta varit tom under den här senaste säsongen, bara någon enstaka gång som någon har satt sig där. Vet inte, tjejerna på kansliet kanske aktat sig lite för att sälja den om det inte har behövts. Men i lördags var det ju fullsatt i hallen.
Samma plats på läktaren i kanske 30 år. För Britt Andersson kändes det lite extra tomt när favoritlaget Vimmerby Hockey gick upp i hockeyallsvenskan, att inte ha sin Gunnar vid sin sida. "Men jag har hans halsduk runt halsen."
Inte har de missat många hemmamatcher de senaste decennierna. Men i våras blev det bara några få, för Gunnar blev sjuk. Den 25 oktober 2023 gick han bort, 81 år gammal.
– Till och med på dödsbädden, när han låg i Västervik, frågande han hur det gick i hockeyn. Jag sa att det gick bra, att de var jätteduktiga och berättade att jag varit på två matcher. "Fortsätt med det när jag är borta", sa Gunnar. Och det har jag gjort. Jag hade löst säsongsbiljett redan innan han gick bort och bestämde mig för att inte stanna hemma bara för att jag blivit ensam.
Britt berättar om stödet hon fått, om hur gemenskapen är stor i sporten.
– Du kan inte ana vilket mottagande jag fick när jag gick till hallen dagen efter Gunnars dödsannons stått i tidningen. Jag fick så mycket kramar så det var inte klokt. Jag kände mig så stark, trots att det var så tråkigt.
Sportchef Pelle Johansson kommer förbi och lägger armen runt Britt Andersson. "Det är sån otrolig gemenskap, man får otroligt mycket stöd", säger Britt.
Sportchef Pelle Johansson kommer förbi när vi står utanför hallen och lägger armen runt Britt.
– Gunnar och Britt har varit på hockeyn i alla tider, och i en liten stad är nästan alla involverade. Kärleken till hockeyn går över generationsgränserna, säger han.
Att utnämna någon till största hockeysupportern är inte lätt.
– Men Gunnar var nog en av de mest trogna supportrarna, fast han aldrig spelat själv. Han hade följt Vimmerby Hockey sedan 1967. Han var väldigt involverad, har sålt korv och kaffe för Pucken. När han fyllde 65 gick han med i Offside, jag gjorde likadant, säger Britt som hängde med på sin första match 1985 och sedan dess är fast.
Vad tror du Gunnar hade sagt om det här?
– Han hade varit jätteglad, han hade sagt att ”nu går vi hem och tar ett glas vin och firar”. Det är ju lite tråkigt att han inte fick uppleva det här. Men han fanns med i tankarna hela tiden och jag brukar alltid gå till hans grav efteråt och tala om hur det har gått. Så i söndags var jag där.
Britt Andersson har lagom hunnit smälta VH:s framgångar. "Man blir så varm i hjärteroten så det är inte klokt."