Storebro är fint just den här dagen. Fåglarna kvittrar, junisolen skiner och vattnet ser inbjudande ut. Tom Olefors står och väntar på mig vid garageuppfarten till hans föräldrars vackra hus intill vattnet. Han vinkar när jag svänger upp med bilen.
Under tre gymnasieår var vi klasskamrater. Vi upplevde hur det var att ta studenten tillsammans. Ändå lärde vi aldrig känna varandra inpå livet. I dag kan jag ångra att jag inte lärde mig mer om den där starka individen som var beundransvärt öppen med sin sexuella läggning.
Ända sedan Tom Olefors var väldigt liten har han vetat. Vetat att han inte var som alla andra. Förstått att han inte tyckte om tjejer på det viset som många andra killar gör.
- På något sätt har jag nästan alltid vetat det. När jag väl upptäckte det, så gick det inte att undvika att förstå det. Jag gillade en kille på dagis, men det var kanske ingen kärleksdrift så men jag förstod att jag var mer intresserad av killar.
I åttan erkände han helt för sig själv. Då var han snabb med att berätta om sin homosexualitet för sina närmaste vänner.
- Det var först i sjuan jag förstod det. I början var jag rädd, rädd för att de skulle ta det fel och sådär. I stället blev det som en kul grej, faktiskt.
Han minns precis den där gången han avslöjade sin innersta hemlighet.
- Det var på en mattelektion, minns jag. Jag var väldigt spontan, haha. Jag sa bara rakt ut till mina vänner att "jag tror att jag är bög". De flesta av dem ryckte på axlarna.

Kallades "bögjävel"
Snart visste hela klassen. Och sedermera läckte det ut till andra delar av skolan.
- Stegvis läckte det nog ut till de flesta. Jag umgicks bara med tjejer, så det var nog många som redan innan hade funderat på det.
Hur vågade du komma ut under den känsligaste perioden i många tonåringars liv?
- Jag vet inte. Jag kände bara att det var den jag var, så varför skulle jag hålla inne med det?
I klassen upplevde han inga större bekymmer. Utöver att skällsordet "bögjävel", frekvent användes.
- Alla sa det, mest på skämt.
Var det aldrig jobbigt?
- Då var det nog det. Men det är inget jag har burit med mig. Det är inget jag minns i dag, så jag har nog mest slängt undan det.
Kände du dig mobbad?
- Jag vet inte. Det är ju en väldigt känslig tid, men det var väl främst killarna som drev med mig. Speciellt i duscharna, kanske. Jag brukade alltid smita lite tidigare från gymnastiken och vissa gjorde narr av mig för det.
Blev högstadiet en pina?
- Nej, det tycker jag inte. Det är klart att det fanns coola killar, som var ett eller två år äldre som täckte korridoren när jag kom och kallade mig för "bögjävel", men det var aldrig så farligt.
Du måste ha varit väldigt stark?
- Mamma har sagt det med. Men jag vet inte. För mig var det ju verkligheten. Men det är klart att man var ledsen mycket, samtidigt så blev man van. Det är sorgligt, jag vet, men man blev väldigt van.