Invasiva björnlokor och parkslide är det ingen som tar i försvar. Men säg "lupin" och alla har en åsikt.
Helén Wåhlstrand Persson, samordnare för arbetet med invasiva främmande arter på länsstyrelsen i Kalmar län, förstår att det finns känslor kring lupinen, som noterades i Sverige första gången 1870.
– Det handlar mycket om att folk har kopplingar till arten och tycker att den är vacker. Men många utgår från tyckande istället för att läsa på vilka allvarliga effekter blomsterlupinen kan ha på den biologiska mångfalden på lång sikt.
Kruxet är att lupinen är så bra på att ta över. Så länge den håller sig på plats i trädgården, där vi kan ha kontroll över den, är det ingen skada. Det är när den hoppar över staketet och ut på allmänningen eller vägrenen som det blir problem.
Den får massor av frö, som dessutom har en hållbarhet i uppemot 80 år, och den trivs på samma torra magra mark som inhemska arter som blåklocka, prästkrage och smultron, till exempel.
Men kan de inte samsas?
– Lupinens blad skuggar andra, vekare arter tidigt på säsongen, dessutom är det en ärtväxt som ändrar markkemin. Det räcker med några enstaka plantor så börjar de kvävefixera jorden och när de gödslat färdigt kommer inte våra inhemska arter att trivas där. Även om vi skulle ta bort lupinerna därifrån blir det knepigt att få in de här arterna igen, för de kommer inte att trivas.
Dessutom lockar lupinerna pollinatörer, som väljer lupin efter lupin istället för exempelvis blåklockan. Ännu fler lupiner, alltså. Resultatet blir dystert – artdöd och begränsat utbud för pollinatörer.
Så vad du säger är alltså att om det här fortsätter så kommer inte våra barn och barnbarn att kunna plocka blåklockor eller smultron?
– Vi ser inte skadan nu, inte i morgon heller. Kanske inte ens om tio år. Men om 20 eller 100 år, absolut.
Vad ska vi göra då?
– Plocka, plocka, ryck. Det är bara att plocka in stora buketter och njuta av dem. Ryck gärna upp hela växten. Man kan slå lupiner också, men bara på egen mark förstås, och komma ihåg att inte låta växtdelarna ligga kvar, för de gödslar ju också jorden.
Till midsommar är det nog många som vill klä stång och huvud i lupiner, vad gör man efteråt?
– Det bästa är alltid att kasta lupiner i soporna, som brännbart avfall. Inte i komposten.
Helén Wåhlstrand Persson vill inte säga att det många menar är "växtvärldens mördarsnigel" redan har vunnit, men tror att krutet bör läggas på att hålla områden där lupinen inte redan finns, eller naturområden med specifik natur, fria från den invasiva skönheten.
– Regeringen har skickat ut en remiss till många instanser om att skapa en nationell lista över främmande invasiva arter och där är blomsterlupinen med. Det handlar om att ta fram hanteringsåtgärder. Det är viktigt att till exempel grävbolag inte gräver i vägkanterna där det växer lupiner eller att man slåttrar dem vid fel årstid. Mycket ligger på de som sköter infrastrukturarbetet.
Så det här är att ta på allvar?
– Ja, jag tror vi haft svårt att få folk att ta in vilka effekter lupinen har, här har vi att göra. Risken är att plötsligt har vi bara lupiner överallt och då är det lite för sent att slå på stora trumman. Och visst är de vackra, men de är ganska fula, bruna och trista när de blommat över.