Astrid Lindgren på gott humör hösten 1997.
Man kan förstås intala sig att det inte finns något nytt att hämta hos en människa som intervjuats tusen och åter tusen gånger. Intervjuats om allt. Om senaste filmen, om hur hon kom på Pippi, om vad hon gör med alla sina pengar, vad hon tycker om burhöns/skinheads, om det blir någon ny bok. Ja, ni vet. Ni har förmodligen läst.
Blir det någon ny bok, förresten?
– Nej. Icke sa Nicke. Bokskrivandets tid är förbi. Mänskligheten får törsta bäst den vill efter en ny Emil eller en fortsättning på Bröderna Lejonhjärta.
"Den får du skriva själv i så fall", föreslår hon, om någon envisas.
En förlorad syn, som inte längre är att göra särdeles mycket åt, och det vi brukar kalla ålderns rätt, har satt ovillkorligen stopp för det där.
Finns det någon bok som aldrig blev skriven?
– Nej, jag har nog skrivit allt. Och skulle det ha funnits någon oskriven bok inne i huvudet har jag i så fall glömt bort den vid det här laget, säger hon och tar sig åt pannan.
Hon brukar hävda att hon är lite galen, numera. "Blind, döv och galen", med bästa självdistanshumor. När hon ideligen utses till "den bästa", "populäraste" och "Årets svensk" och allt vad nu en känd person som Astrid Lindgren kan utses till, brukar hon undra vad hon gjort för att förtjäna detta.
I hennes, förmodligen alldeles ärliga, förundran ligger en tydlig protest.
– Jag kan inte komma på någonting jag gjort för att bli så populär.
Någon tillskrev henne större makt än Clinton och Jeltsin. När Astrid talar lyssnar världen.
– Ha! Vad har stackars Clinton gjort för att drabbas av ett sådant öde?
"Jag kan inte komma på någonting jag gjort för att bli så populär."
Den enorma uppmärksamheten kring hennes person har aldrig blåst upp hennes ego. Mitt i den närgångna nyfikenheten från främmande människor, mitt i den massmediala jakten (i all vänlighet, men dock), mitt i denna utsatthet som bara offentligheten skapar, har hon gjort sig ett eget rum av integritet. Berömmelsens nackdelar säger hon att hon inte särskilt går omkring och funderar på, och fördelen med att vara denna berömda Astrid Lindgren har ju ändå fört med sig "den goda saken att hon blivit ganska förmögen".
Hon talar om henne, "den där som får pris", som om det handlade om någon annan. Det är konsten i självförsvar, det.
Vi har vant oss vid att hon svarar kvickt och dräpande på frågor och det är först efteråt man inser att hon inte bara är världsmästare i att leverera svar med knorr. Hon kan konsten att gå runt, också.
Dit hon inte vill släppa vem som helst finns inga nycklar.
Vänligt och avväpnande, kristallklar och med den goda berättarens förmåga att krydda minnesdetaljer med dofter, smak och färg, öppnar hon grinden på vid gavel in i barndomen. Där har vi tillträde.
Annars kan hon vara rejält listig. Och det får man väl unna henne. Häver man ur sig frågan var hon kan tänkas fira sin 90-årsdag, av rädsla att det vore snudd på tjänstefel att inte ens försöka få det ur henne, svarar hon med ett kärnfullt:
– Ha, ha!
Så var det med den saken. Astrid Lindgren är inte ens särskilt intresserad av att fylla jämna år. Då skruvas ståhejet upp några snäpp och det kan vara lite ledsamt för en människa som redan i förväg vill vara ifred.
Men måste det ändå inte vara underbart att vara så älskad av så många, att mötas av värme och tacksamhet var man visar sig?
– Jodå, men ibland blir man lite less.
Karin Nyman har märkvärdigt väl sluppit kändisskapets biverkningar. Hon, som skapade historia genom att be mamma berätta om Pippi Långstrump, har aldrig upplevt det som särskilt konstigt eller besvärande att vara barn till Astrid Lindgren.
Dottern Karin Nyman, som två eftermiddagar i veckan hjälper sin mor att öppna posten, berättar hur det kan vara att känna kärleksmättnad.
När Astrid skulle fylla 80 kom en postsäck om dagen i en vecka med brev.
– Det var underbara brev, gripande och helt otroliga. Och vi läste och läste och till slut orkade man inte mer. Ens kapacitet tar slut, man kan inte ta emot mer kärlek och det är en förfärande insikt.
Karin Nyman har märkvärdigt väl sluppit kändisskapets biverkningar. Hon, som skapade historia genom att be mamma berätta om Pippi Långstrump, har aldrig upplevt det som särskilt konstigt eller besvärande att vara barn till Astrid Lindgren. Pressen har låtit henne vara, men man kan förnimma något av förskräckelse när vi talar om hur det skulle ha varit att vara kändisbarn av hennes kaliber idag.
– Betydligt jobbigare, får man nog anta.
Många avundas den aldrig falskt klingande idyllen i Bullerbyn, som var syskonen Ericssons egen barndom i Näs. Kan Karin känna sting av denna avundsjuka, hon också?
– Jag har ju på ett mycket direkt vis åkt snålskjuts under alla mina härliga somrar på Näs. Där var jag plötsligt någon annan, inte längre anonym, men på ett mycket positivt sätt och jag är oerhört glad över att jag fått uppleva det.
Skillnaden mellan Vasastan och Näs var förstås stor. Den lantliga uppväxt som så starkt format Astrid Lindgren har gått i generna i århundraden. Hennes egna barn är första generationen som vuxit upp i stan.
Karin, född 1934, var sju år när familjen Lindgren flyttade till våningen på Dalagatan 46 hösten 1941. Här bor Astrid kvar och det sitter inbodd trivsel i väggarna. Ett vardagsrum där det är skönt att sitta, där inredningen är ljus och luftig och enkelt trivsam, en liten matsal med runt bord där Astrids tunna hand faddrar över bordsduken på jakt efter något av det värsta hon vet – smulor – och ett arbetsrum med skrivbordet vid fönstret där man ser ut över Vasaparken. Det var här hon skrev alltsammans. Allt det som började som påhitt och idéer.
– Och sen var det bara att hålla på tills det var fullbordat.
Här skedde det, i Stockholm. Inte i Vimmerby. Varför blev det aldrig mera Vimmerby?
– Jag fick ju smak på storstan och yrkeslivet. Vimmerby, vad skulle jag ha gjort där? Nä, nu hade jag ju en gång kommit ut i världen.
Kanske var det i avståndet till Vimmerby känslan för det småländska fick näring? Som svensken, som blir hemlandsfantast utomlands?
– Det primära för mig har alltid varit Näs och lantlivet där. Näs mera än Vimmerby.
Näs var basen, tryggheten. Och är på sätt och vis så fortfarande, trots att besöken inte blir så många som hon kanske skulle önska. Men det är en stor fröjd att ha barndomshemmet kvar. Huset där hon tillbringade sina första år har successivt återställts till det gamla, igenkännbara.
Idag finns en staty av Astrid Lindgren i barndomsstaden Vimmerby, här blomstersmyckad på internationella kvinnodagen.
I böckerna hon skrivit är småstaden Vimmerby, skärgårdslivet somrarna i Furusund, det lantliga Näs och storstaden Stockholm. Med mästerlig förmåga att insupa, att plocka detaljer och berättelser som vore de äpplen och sedan lagra dem utan att de får en enda fläck i skalet, har det funnits ett enormt flöde av uppslag. Hon har åtskilliga gånger sagt att hon "bara schkriiver", att hon gör det för att stilla det inombords boktörstande barnet och inte för någon annan. Detta barn måtte ha en otroligt bred smak. Astrid Lindgren har skrivit nytänkande barnböcker inom olika genrer. Har hämtat det uppsluppna, fantasierna, sagorna, äventyren, humorn – men också sorgen och vemodet ur sig själv.
Ibland påstås hon vara Lisa i Bullerbyn. Ibland Pippi.
Hur är det?
– Jag har hämtat allt från mig, men Emil är kanske enklast att identifiera sig med. Emil levde det liv vi levde, och det vi hörde berättas av vår far.
Pippi har blivit en kvinnorörelsens förgrundsfigur. Starka, framgångsrika kvinnor säger ofta att de inspirerats av Pippi. Skäl att vara stolt, eller hur?
– Det är väl bra om det har fungerat på det viset.
Att förpassa henne till de ofarliga sagotanternas hörn ska man noga akta sig för. En och annan har hon retat gallfeber på, också.
Det började på allvar med den satiriska sagan om Pomperipossa, som ett inlägg i skattedebatten. När sagan publicerades 1976 var regeringen hårt pressad inför höstens val. Finansminister Gunnar Sträng lockades att bemöta henne med nedlåtande myndighet. "Fru Lindgren skulle hålla sig till det hon klarade, att skriva sagor, och inte lägga sig i skattepolitiken."
– Gunnar Sträng tyckte bra om mig till dess, konstaterar Astrid.
Sedan var det slut på den vänskapen, Med sitt inlägg visade hon att hon kunde skrämmas lite, och hon väckte en tidigare tyst opinion.
Vid sidan av Pomperipossa är det i vår tids djurhållning hon spelat störst roll som opinionsbildare.
Finns det något som väcker ilskan idag?
– Det är djurens situation som kan få mig att ilskna till. Men det är ju synd att säga att jag gör något. Inte så det stör...
Far och mor är de mest betydelsefulla i hennes liv. En stark mor med förstånd att lita på barnen i fullkomlig övertygelse om att de skulle klara av friheten och samtidigt lyda när det gällde. En far, som älskade sin kvinna de 56 år de fick tillsammans och som fortsatte att göra så därefter också. Dessa föräldrar, borta sedan 1960-talet, lever ännu påtagligt nära i Astrids liv. Bara en vink och hon plockar fram vad de sa, hur de gjorde. Berättande och formulerande människor var de båda två och Samuel Augusts ömsinta och öppna kärlek till Hanna var något för den tiden mycket ovanligt.
Astrid minns sin far vid moderns bår. Hur han stod lutad över henne, grät och höll hennes händer mellan sina.
– "Di här hännera, som jag har värmt så månge gånger", sa han och grät.
Vid sista mötet mellan far och dotter var Hanna ännu andligen närvarande, hos Samuel August. "Du barn, e såna mor du har hatt."
– "Ja, visst har jag det! Och en sån far!"
Vi kommer osökt in på döden av andra skäl. Bara en dryg vecka tidigare har yngsta systern Ingegerd Lindström hastigt avlidit. Ett nytt hål i syskonskaran, där banden alltid har varit starka, och där de tre systrarna i flera år dagligen hälsat varandra i telefon med ett "döden, döden". Storebror Gunnar dog redan 1974. Nu är det bara Stina Hergin, Blomster-Stina, som kunde ge presentkort på tio sagor till syskonen, och Astrid kvar.
Livet ger och livet tar, och för den som är gammal hinner det norpas en hel del. Gammal har hon blivit, annat kan man väl inte vara när man går mot de 90. Att hon bär ett barn i själen är en sak för sig. Det ena utesluter inte det andra. Hon vill inte höra talas om att hon är vital.
– Du, jag känner mig inte det minsta vital, ska du veta, säger hon och spänner ögonen i en.
Kanske är det dags att hon får rätten att åldras. Att vi inser att det gått en mansålder från den novemberdag man kunde läsa i Wimmerby Tidning under vår ännu använda rubrik Kyrkotidningar: "Födde: arrend. Samuel Aug. Erikssons på Näs dotter Astrid Anna Emilia."
Hon har hunnit arbeta på kontor, vara hemmafru och mamma, arbeta på barnboksavdelningen på Rabén & Sjögren från 1946 till dess att hon närmade sig pensionsåldern, skapa ett eget avsnitt i den svenska barnlitteraturen som saknar motstycke, resa hit och dit i världen och ta emot priser, tacka ja och nej till allsköns invigningar och, vecka ut och vecka in, svara på frågor.
"Hälsa till Vimmerbyborna, om de minns mig."
En vacker syn är hon, där hon sitter i sin blommiga fåtölj vid fönstret.
– Hälsa till Vimmerbyborna, om de minns mig.