I vårsolen står Harry Karlsson och hugger ved. Frysa lär han inte göra nästa vinter heller. Han är av det virke som står i så fantastiskt lysande kontrast till det vi är vana vid att läsa om i tidningen; hur bekväma vi är, hur ogärna vi rör oss mer än vi absolut behöver, hur illa vi behandlar våra kroppar.
- Jag lever väl som man gjorde förr, kanske, säger han.
Men något märkvärdigt med det där cyklandet och vedhuggandet och snöskottandet och allt han har att göra hemma i Klarkullen, det tycker han inte att det är. Knappt något att skriva om i tidningen, i alla fall.
- Fast det är klart att det är bra att röra på sig. Nu för tiden finns det ju de som helst vill åka bil ända fram till farstubron, om de kan.