Det var en fredagskväll, fylld med skratt och fest. Eller för vissa, fylld med sorg och skrik. Solen hade gått ner och lämnat himlen åt den mörka nattens öde. Trädtopparna sa inte ett knyst.
Max stod med darrande ben och väntade på bussen. Han darrade inte på grund av natten utan på grund av kylan. Eller var det kanske både och? Men om det var på grund av kylan, varför var det bara han som darrade?
Den darrande känslan hade följt honom genom vartenda steg han tagit. Från sängen till skolan och från skolan till busshållplatsen. Där var han nu. På busshållplatsen. Max, skuggan och träden. En kväll som skulle förändra allt. För alltid. Han stod som alla andra på busshållplatsen med blicken fäst på telefonen. Han sneglade på busstidtabellen. En minut till nästa buss. Det som skulle bli den längsta minuten i Max liv.
Hans fingrar trevade efter hörlurarna i fickan. Trots alla människor var det så tyst att man kunde höra när hörlurarna ramlade från hans hand och landade i den tunna snön. Det var ingen som reagerade. Inte en enda. Det var inte förrän han reste sig upp med hörlurarna i handen som han såg varför. På andra sidan vägen stod en grupp killar. De såg ut som en ogenomtränglig mur. En sådan man har för att hålla något inne. Eller för att stänga omgivningen ute. Skuggan drog honom till sprickorna i muren. Varför? Och varför just Max? Vad fanns där innanför muren? Och varför ville skuggan få honom att se det?
Innan han visste ordet av stod han där. Mitt på gatan. I ett ingenmansland. Halvvägs till himlen. Men också halvvägs till helvetet. Plötsligt vidgades sprickan i muren och ljudet sköljde över honom som en störtskur.
Han hörde ett skrik värre än all världens vildvittror. Ett skrik som fick varje hårstrå på kroppen att resa sig. Ett skrik som fick hans hjärta att galoppera men världen att stå still. Han såg sig omkring för att se om någon annan hade hört det. Men ingen reagerade. Hade ingen annan hört det?
Max väcktes ur sina tankar, av ett ljus starkare än solen. Och det var inte förrän nu han såg allt. Busshållplatsen. Muren av killar. Och vad som fanns innanför muren. Max blick mötte en annan människas. En ensam och rädd tjej. Busstutan kom närmare och närmare och ljuset blev allt starkare och starkare.
Han var tvungen att fatta ett beslut. Och det fort. Att hjälpa en människa han aldrig tidigare mött och riskera sitt eget liv, eller göra det enkla och lämna henne där. Valet mellan himmel och helvete kom allt närmare.
Innan han visste ordet av stod han själv innanför muren. Bredvid en blåslagen tjej. I den rödfärgade snön. På något sätt hade han fått muren att rasa. Utan att han visste hur det hade gått till och utan att han visste vad som skulle hända. Han stod omgiven av tysta ansikten samtidigt som tankarna började snurra i huvudet.
Trots att det var länge sen kändes det ändå som igår. Precis som han ville ha haft något som skulle räddat honom, visste han att han var tvungen att rädda henne. Han gjorde det inte för hennes skull. Inte heller för sin egen skull. Han gjorde det för att han visste att det var rätt sak att göra. Det alla borde gjort.