Hazem Lababidi gillar kardemummabullar. Och att han gör kroppkakor kan vara ett vardagens mått på hans lust att ta till sig det svenska.
- Kroppkakor med fläsk. Hur många 30-åringar kan ens göra kroppkakor, säger Kicki Willysson, som på skoj brukar presentera Hazem som hennes och maken Tords "tredje och äldsta, men sist komna barn".
Ensamma år
För ett drygt år sedan kände de inte varandra. Hazem har en bakgrund som delas av många. Han är uppvuxen i Aleppo, Syrien, men lämnade landet redan när han var 22-23.
- Det var svårt med jobb och blev alltmer motsättningar i Syrien och jag är en person som inte kan vara tyst. Min mamma blev rädd att något skulle hända. Hon sa till mig "du måste härifrån", och jag flyttade till Libanon.
Det kom att bli rotlösa och ensamma år, där han försökt hitta ett liv i olika länder, Jordanien, Algeriet, Marocko. I hemlandet rasade krig. Mamma och bröder har hamnat i Holland och Algeriet, en syster bor kvar i Aleppo, isolerad från allt vad en trygg vardag ska innehålla.
2014 lämnade han Libyen på en båt tillsammans med 400 andra för att ta sig till Europa.
- Båten tog in vatten och vi fick ösa med flaskor. Jag kunde inte simma, men försökte lugna en kvinna med barn som var ännu räddare än jag.
Ett lastfartyg från Oslo räddade dem och Hazem kom till Italien.
- Jag hade bara kläderna jag bar, min plånbok och min telefon.
"Behövde varandra"
Senare hamnade han i Målilla och Hultsfred, fick uppehållstillstånd i september 2015 och flyttade till Tuna när han hittat en lägenhet på Blocket.
En regnig kväll skjutsade han en granne till Knastorp och Hazems längtan efter svenska vänner skulle komma att ta ett elefantkliv närmare verklighet.
- Kicki kunde några ord arabiska och jag kände direkt deras gästfrihet. Att det var fina människor jag kunde lita på.
Kicki Willysson och Tord Johansson hade dragit igång sitt drömprojekt Knastorp Kaffe & Kultur.
- Jag hade hoppat av mitt fasta, trygga, jobb för att jag drivs av övertygelsen att "livet kan vara underbart" lite oftare. Och här kom han, en flykting som tvingats skapa ett nytt fungerande liv. Vi upptäckte snart att vi behövde varandra, säger Kicki.
Tygkassar
Skräddaren från Syrien fick praktik i Knastorp och det resulterade i en liten syateljé.
- Det finns ett behov av att laga kläder, ändra och sy i dragkedjor. Och det går hand i hand med vårt tänk att inte slänga, utan att återvända och att byta ut plastkassen mot tygkassar. Han har bland annat sytt tygkassar som vi säljer till Botaniska trädgården i Lund.
I februari är Hazem klar med studierna på SFI, han har gått starta-eget-kurs och kommit närmare sitt mål att kunna försörja sig som skräddare.
Vänskapen med Hazem har förändrat vardagen också för Kicki.
- När han pratar med sin syster i Aleppo, eller att få bevittna när han träffade sin mamma i våras när hon kom från Holland, en mamma han inte sett eller fått krama på sju år, då är det svårt att hålla sig. Jag är så imponerad över hur han aldrig gräver i det sorgliga, hur stark hans tro är på att livet ska bli bra.
Hon har också fått anledning att fundera på integration.
- I slutändan är vi bara människor som behöver varandra. En lyckad integration är allas ansvar, och då menar jag inte bara svenskarnas utan också de som kommer hit och det tycker jag Hazem är ett skolexempel på. Han tar aktivt kontakt med svenskar och det svenska, han ser fördelarna med vår byråkrati, trots att det många gånger är mycket svårare. Den här killen vill inget annat än att hitta en försörjning så fort som möjligt, komma in i det svenska samhället, hitta en tjej, familj, fin bil, och fredagsmys som vilken Svensson som helst. Helt enkelt klara sig själv.
Men?
- Jag tror de allra flesta vill hjälpa, men hur ska kontakter kunna knytas på ett naturligt sätt mellan svenskar och nysvenskar? Där tror jag att myndigheterna har ett stort ansvar och bör vara mer på alerten när privatpersoner hintar om att de vill hjälpa till.
Vill bo här
När det gäller exempelvis arbetsförmedlingen finns mycket att önska, tycker Kicki.
- Jag vet att det är en belastad myndighet med hårda krav uppifrån, men just därför förvånar det mig att man inte tar till vara på de resurser och lust att hjälpa, som finns hos privatpersoner ute i samhället.
- Hazem har gjort praktik halvtid här i över sex månader och de har trots att jag bjudit in dem ett flertal gånger aldrig kommit på besök för att se vad han gjort. Under året som gått har han haft flera olika handläggare och det är svårt och tidsödande att försöka få tag i sin handläggare.
Hazem har sökt massor av jobb och hoppas lite särskilt på ett spännande skräddarjobb i Vimmerby. Han kan sakna Syrien, men vill inte tillbaka.
- Jag saknar min syster och mina systerbarn. Men jag vill bo här, i Sverige. Här är det bra.