"Jag var ung, jätteung, när jag prästvigdes", säger Miriam Wredén Klefbeck, som redan har 20 års erfarenhet av prästyrket.
Hon har varit präst i 20 år. När tjänsten som kyrkoherde i Vimmerby blev ledig behövde Miriam Wredén Klefbeck inte fundera särskilt länge innan hon sökte den.
– Jag tycker det är roligt med ansvar och ledning. Om man har ledningsinstinkter och inte är ledare då blir man en stökig häst i en för liten box. Så dök den här tjänsten upp tre mil hemifrån. Det var inte svårare än så. Jag har aldrig haft närmare till jobbet.
Hon och hennes familj bor i Ingatorp sedan några år tillbaka. Maken Markus är präst i Ingatorp-Bellö församling med viss tjänstgöring i Hässleby-Kråkshult.
Vimmerby pastorat har i perioder stått utan ordinarie kyrkoherde. Att det kan vara svårt att rekrytera kyrkoherdar kan ha flera orsaker, tror hon.
– Som kyrkoherde är du ansvarig för begravningsverksamhet, för gamla fastigheter som du ska söka bidrag för, du är chef för ganska mycket personal och samtidigt ska du vara en andlig ledare. En ganska spretig tjänst. Egentligen behöver du ha en stödapparat omkring dig, men i de små och halvstora pastoraten kan det vara svårt att få till det. Just nu är det ont om präster, för 40-talisterna och 50-talisterna har gått i pension. Och är det ont om präster blir det ont om kyrkoherdar.
"Just nu tar jag ganska många pass själv och just söndagar tänker jag fortsätta. Det är lite svårare för mig att hinna med dop, vigsel, begravning i samma utsträckning som de andra. Men söndagar tycker jag är viktigt och roligt."
Hon har alltid varit präst. Tog aldrig någon av sina B-planer på allvar.
– Jag läste en termin på lärarprogrammet. Men det var präst jag ville bli. Kanske hade jag inte den upplevelsen då, men när jag ser på det med mina medelålders ögon var det fullständigt klart.
Du var ung när du prästvigdes. Finns det nackdelar med det?
– Man saknar ju viss livserfarenhet, men jag hade levt hela mitt liv i kyrkan så språk och koder hade jag ju med mig helt integrerat redan då. Det som jag i efterhand tänker på är hur folk betedde sig. Hur många gånger jag blivit klappad på kinden och kallad för ”lilla gumman”. Folk, som när man har suttit och planerat en hel begravning, frågar ”men vem är prästen?”, fast jag är i rummet. Men då var jag ung och idealistisk och hade aldrig haft så roligt i mitt liv, så jag tänkte inte så mycket på det. Det gick ändå. Det är nu när man får lite klarare blick för strukturer jag kan känna något annat.
En präst kommer nära i de stora stunderna i livet. Hur känns det?
– Det kan slå mig att jag åker hemifrån en lördag och för mig är det bara en lördag när jag ska jobba. Jag har druckit te och ätit macka och läst tidningen och så har jag en vigsel och så är jag hemma efter två timmar. Men för dem är det deras livs största dag. Jag tänker på det ganska ofta. Begravningar har jag haft så många. För de efterlevande kan det vara den värsta situationen, för mig något jag gör varje vecka, periodvis. De där perspektiven är viktiga. För att inte den trygga rutinen ska bli slentrian.
Miriam Wredén Klefbeck har på sina tidigare arbetsplatser testat på att vara biträdande kyrkoherde. Nu är hon chef för ett 20-tal medarbetare i Vimmerby pastorat.
För snart tio år uppmärksammades arbetsmiljöproblem och konflikter i personalgruppen inom kyrkan i Vimmerby. Är det borta nu?
– Jag kan inte säga att det är på något annat sätt eller att det är konstigare här än någon annanstans. Det är människor som jobbar tillsammans med mjuka värden, det går inte att göra det friktionsfritt. Men det är ingenting som på något sätt är anmärkningsvärt.
Det verkar som det finns en allmän uppfattning att det "bråkas mycket i kyrkan" trots att det inte "borde" göra det.
– Ibland blir det svårt när en kultur med ”alla blommor ska få blomma” krockar med kollektivavtal och arbetstidsregler. De flesta bråk i församlingar är inte om teologiska stridsfrågor utan det handlar om betydligt mer banala saker, som alla arbetsplatskonflikter. Så tror jag också det här ”vi är en kyrka, vi ska inte bråka” gör att man kanske undviker att ta itu med saker tills de är som en skitbomb. Det är jättedumt. Jag har varit för kort tid här för att säga om det är så i Vimmerby, det grundar sig mer på 20 års erfarenhet och många samtal med kollegor.
Hur trivs du på jobbet?
– Jag känner mig varmt välkomnad, det har varit väldigt generöst och bjussigt. Jag skulle säga att det är ett i ordets vackraste bemärkelse väldigt vanligt pastorat. Ett pastorat där man firar gudstjänst och man har verksamhet för barnfamiljer, man tar hand om sina äldre, man har konfirmander – man gör alla sakerna en kyrka ska göra. Det finns väldigt många människor som gör väldigt mycket bra. Och som samlas till gudstjänst troget, de kanske inte är jättemånga överallt, men det är alltid några och det är alltid väldigt äkta.
Att en av utmaningarna är att få folk att komma till kyrkan har man hört länge. Vad är hindret, varför kommer inte fler?
– Jag tror att vi ibland gör misstaget att utgå från att människor vill komma till kyrkan för att bli underhållna, så då fixar man musik och ditten och datten, sånt som ganska många andra gör. Men glömmer vad vi har som är unikt, en gudstjänstordning som är i princip från Jesu tid, en plats i gudstjänsten för att ta emot saker som man inte på samma sätt får någon annanstans. Jag tror att ibland behöver man byta perspektiv lite, för vi har provat att locka med si och locka med så i många år – och det funkar inte.
Miriam Wredén Klefbeck, kyrkoherde i Vimmerby pastorat, ser på nya jobbet med lång framförhållning. "Jag har jobbat kortare och längre och vet vad som är bäst."
Miriam Wredén Klefbeck ser en ny generation, som möter kyrkan med annan blick.
– På väldigt många håll är det en jätteökning på konfirmander, framförallt märker man det i de större städerna, men du behöver inte åka längre än till Hultsfred för att se att det är en boom. Här har vi inte märkt det lika tydligt än, men Linköpings stift är på gång med ett gemensamt projekt om just konfirmation, för att se hur vi tar vara på det här och det är jättekul. De som är konfirmander nu är födda 2010, de är bortom kyrkoavståndstagandet och fördomar och ganska blanka blad. De har inte lika mycket ”Ingmar Bergman och Så som i himmelen-komplex”. Jag tror att om vi tar vara på det här klokt så har vi något häftigt på gång.
Vad vill du göra den närmaste tiden – vilka förbättringsområden ser du?
– Det första året ska jag bara få vardagen att funka. Vi ska sätta rutinen, vi ska satsa tydligt på det som är viktigast, gudstjänst, undervisning, diakoni, mission. Jag är ingen jippopräst alls. Sedan ska vi försöka hitta de punkter där det funkar riktigt bra och se var vi kan utvecklas och gå framåt, men de har jag inte riktigt identifierat fullt ut än. Det är lite att bygga på de redan befintliga trygga grunderna.
Och hur länge stannar du i Vimmerby?
– Jag har testat både att vara kort och vara länge. Jag vet hur mycket man har gratis när man varit någonstans länge, hur man bygger relationer, hur man hittar i en organisation och i en stad och ett arkiv, den grejen är ovärderlig. När man är kyrkoherde är det ännu viktigare att bli hemma. Om inget oförutsett händer eller förutsättningarna förändras har jag ingen annan plan än att stanna här länge.
Miriam Wredén Klefbeck började jobba i pastoratet den 15 mars, officiellt den 1 april och den 19 maj var det dags för kyrkoherdemottagning med biskopen Marika Markovits.
Från kyrkoherdemottagningen i Vimmerby i maj. På bilden bland andra kontraktsprost Carl Cedermark, Miriam Wredén Klefbeck och Marika Markovits, biskop i Linköpings stift.