– Jag har aldrig varit med om varsel eller nåt sånt tidigare. Jag hade inte en tanke på det kunde ske, säger Kajsa Eklund.
Hon jobbar på Ljunghäll. Ett företag som tuffade på som tåget och för mindre än ett år sen fanns ingenting som tydde på att något skulle ändra på det den närmaste tiden. Men i mars tog det stopp. Tvärnit.
– Först blev vi permitterade och fabriken stängdes. Sen började vi jobba igen och sen kom varslet. Det var inte så jävla roligt, säger hon.
Rykten snurrade om hur stort varslet skulle bli.
– Det är klart tankarna kom om man skulle drabbas av det eller slippa undan eller om man skulle börja söka jobb direkt. Det kändes inte bra, jag har aldrig blivit av med ett jobb ofrivilligt så jag var inte så jättepepp på livet över huvudtaget just då, säger Kajsa Eklund.
Hon var en av de 138 som sades upp och hennes anställningstid räckte bara för en månads uppsägningstid.
Sen tvingades du gå hem?
– Både ja och nej. De ville att vi skulle jobba under sommaren så att de som var kvar kunde få semester och jag ville ha alla pengar jag kunde få just då, så jag hoppade på det. Det skulle också öka chansen att få en återanställning, säger hon.
Hon fick tillbaka sitt jobb. Det fick i stort sett alla som varslats tidigare under året.
Vad har det här lärt dig?
– Att man aldrig riktigt vet vad som komma skall och att jag är jätteglad över att ha ett jobb i dag. Det är verkligen jättetråkigt att vara utan.
