Anita Gustafsdotter har alltid varit en sån som låtit fantasin skena när hon kommit till gamla torpställen, eller hört äldre berätta.
– Jag vill veta hur det kom sig och vad som hände. Men en sak har jag lärt mig – ju mer man gräver, desto mer frågor får man, som kanske aldrig får något svar.
Hon är uppvuxen i byn Skänninge – eller Skenninge och Schenninge, som den också stavats. En by med långa anor och den har fått sitt eget häfte.
Festarrangör
Men skrivandet började med NTO i Solhem och festen i ”Trälet”.
– Den där festen på gärdet, som jag tror fick sitt namn på grund av alla ”träliga” stenbumlingar som fanns där, den var en stor sak när jag växte upp. ”Snart är det festen i Trälet”, sa man och där gick man och väntade och funderade vad man skulle ha på sig.
Redan 1964 var det slut på festligheterna. Kostnaderna för ordningsvakter var en av anledningarna. Men minnena från barndomens fester ledde in henne på arrangören, NTO i Solhem.
– Föreningen startade 1900, när det fanns loger och föreningar överallt som verkade för ett nyktert leverne. Mina släktingar var engagerade. Jag började läsa lite protokoll i kommunarkivet och det var så intressant att jag satt en vecka.
Ovisst slut
Det var som att öppna ett lock till något hon längtat efter. Nu blev gamla protokoll, kyrkböcker och församlingsböcker, tidningsklipp och husförhörslängder favoritläsning.
Namnet på ett av häftena skvallrar om att hon aldrig riktigt vet var hon ska sluta: ”Återblick och Minnen – där tre socknar möts/ Djursdala, Frödinge,Locknevi – Om sågverket samt berättelser om en del av arbetarna med familjer + vissa sidospår.”
– Utsvävningar och sidospår blir det. Man vet aldrig var det slutar.
Krutkärring
Hon har alltså skrivit om sågverket hennes pappa tog över efter morfar Vilhelm Anckarman, om byn Skänninge och socknarna däromkring, om torpstället Karlshamn, som blivit något av en favorit.
– Så spännande människor att skriva om. Där bodde bland annat skomakaren Johan och Minna, en riktig krutkärring som hade så mycket härliga uttryck det pratas om fortfarande. Hon är så levande i min fantasi att jag ibland tror att jag träffat henne, men hon dog 1952. Innan jag föddes.
Nu är det en gravsten med ett ovanligt namn, och det faktum att tre döttrar, alla döda på 1860-talet, ligger begravda där.
– Berodde det på nödåren, att de dog allihop? Man vill ju veta. Och jag har en historia om två bröder som gick genom isen och drunknade, på sjön Juttern. Det vill jag också veta mer om. Jag åker runt och pratar med efterlevande och minnesgoda äldre, det är också viktigt. Och väldigt roligt.
Förlorad historia
Anita tycker att det är tråkigt att vi tappar så mycket av vår egen historia idag, när vi kanske inte alltid tycker oss ha tid att lyssna.
– Vi skriver inte brev, vi sätter inte in foton i album, vi har anonyma minneslundar istället för gravstenar med årtal. Med tiden blir minnena urvattnade och till slut är det ingen som kommer ihåg längre. Jag tycker det är viktigt att försöka berätta om det som varit, innan det är helt borta.