Sara Schwardt skrev som ung ett brev till Astrid Lindgren. Hon fick svar och det var starten på en brevväxling mellan henne och barnboksförfattaren under många år. Astrid blev ett stöd för Sara och hon sparade alla brev hon fick.
Brev som 2012 blev till en bok om brevväxlingen.
Sara Schwardt berättar samtidigt om en nedstämd kvinna som inte var tillfreds med livet eller tillvaron i stort.
Kvinnan hon beskriver är hon själv för några år sedan. Hon bodde då i Borås och hade gjort det sedan början av 1990-talet.
– Jag bodde i Borås och hade bott där sedan början av 1990-talet. Jag tycker om staden och mina vänner där. Men jag kände att jag var färdig med Borås. Jag vantrivdes med jobbet jag hade, där jag bodde och jag mådde inte bra, beskriver hon.
Den första boken ledde till att hon besökte Vimmerby och Mariannelund. Här träffade hon personer som hon knöt vänskapsband med och som tog emot henne med öppna armar.
Hennes besök i Mariannelund gjorde att hon förändrade sitt liv och bröt upp från sin inrutade tillvaro som hon vantrivdes i.
– Jag var så ledsen och kände att Borås var en återvändsgränd för mig, beskriver hon.
– Jag blev tagen av besöket i Mariannelund, bygden runt omkring och de jag träffade. Mariannelund var för mig en sagoby. Fanns den i verkligheten?
Samma sommar hamnade hon åter i Mariannelund där hon fick förtroendet att hjälpa till i olika kultur- och cafésammanhang. Hon kände att hon växte som människa och utan att ens veta var hon skulle bo bestämde hon ett flyttlass till Mariannelund den 12 december det året.
Vid en fika på Näs i Vimmerby med gamla vänner uttryckte en person i sällskapet att hon skulle skriva en ny bok, utifrån sina dagboksanteckningar, där hon hade beskrev livet efter det att den första boken kommit till.
Något som Sara Schwardt blev mycket arg och irriterad över:
– Jag bara exploderade, beskriver hon, upprörd över att någon ens föreslog att hon skulle skriva något sådant, något som ingen skulle vilja läsa.
I sin frustration skrev hon ett mejl till Anna Mellergård i Mariannelund, där hon berättade om det förslag hon fått.
Resten är historia.
Anna Mellergård övertygade Sara om att det var en jättebra idé. Hon tog med sig henne Indien där de jobbade hårt med att göra en första redigering av dagboksanteckningarna. Personliga och utlämnande ord som nu blivit en vuxen kvinnas brev till sin gamla brevvän Astrid Lindgren, även om hon inte längre finns kvar i livet.
– En dagbok skriver man ju bara, utan plan och det kan bli en röra, säger hon.
2013, under en jobbig tid i livet då hon fortfarande bor i Borås, skriver hon dagbok för att få ur sig det hon bär på inombords.
– Jag har då ingen aning om att jag skulle flytta till Mariannelund. Sen flyttar jag hit och det står en hel del om det och även om personer här, säger hon.
Hon beskriver boken som mycket personlig, med både sorgliga och roliga inslag, som hon tror är igenkännande för många.
Hon säger också att hon är lite trött på framgångsrika och starka kvinnor.
– Det måste finnas plats för oss som känner oss misslyckade, vi som känner att vi inte har något att skryta med, som inte känner att vi kan något speciellt, inte är jätteduktiga eller starka. Jag vill förmedla att vi också behövs och att det finns hopp, säger hon.
– När man skriver kommer bara orden, men ska man prata om det blir man generad, säger hon om det utlämnande innehållet i boken.
Vissa saker beskriver hon som tabubelagda. Ett exempel är relationen med sina barn, som hon tror många kämpar med, men som kan vara väldigt känsligt att delge andra.
Hon berör också sin tro.
– Det har hänt så märkliga saker i mitt liv de senaste åren och jag kopplar det samman med att det finns en Gud, säger hon.
Astrids dotter Karin Nyman fick se texterna till boken och har gett sitt stora gillande. Även Saras barn har läst och godkänt det som berör dem.
”Kära Astrid, det är jag igen” kommer ut i bokhandeln i maj.