Annalena Danielsson säger att undersköterskans jobb är det bästa i sjukvården. Och hon borde veta, efter alla dessa år.
– Man är läkarens högra hand, men med erfarenhet får man också ta egna patienter. Jag har jobbat med mätning av medicinska stödstrumpor klass 2 och blodtrycksmottagning. En del patienter har jag träffat i flera år, jag hade en bensårsomläggning varje vecka i sex års tid. Man får en fin relation till många.
Det patientnära har varit jobbets guldkant, säger hon.
– Det var ju därför jag valde sjukvården en gång i tiden, att få hjälpa människor.
18 år gammal flyttade hon till Stockholm 1971, fick jobb som biträde på Karolinska och kom 22 juni 1976 hem till Vimmerby, där hon fått ett vikariat på läkarmottagningen på Vimmerby sjukhus. Sedan 1979 har hon haft samma tjänst. Tills nu. Först väntar semester och 1 juni blir hon pensionär.
– Jag har förberett mig så länge så det känns inte särskilt svårt. Att jobba på Vimmerby hälsocentral har varit fantastiskt, men nu är jag färdig.
Personalomsättningen har varit nästintill noll.
– Jag jobbade med samma människor i 30-40 år, tills för fem år sedan när elva av mina arbetskamrater gick i pension samma år. Det var som att gå igenom en skilsmässa hela tiden. Enorm kunskap som gick ut genom dörren och så nära som man kommer varandra, man blir som en familj.
Hon lämnar sitt yrkesliv, mitt i coronatider, med blandade känslor. Allt har varit annorlunda den sista tiden på jobbet. Den nya friheten väntar, men umgänget med barn och barnbarn i Stockholm begränsas av pandemin.
– Det är en lättnad att sluta nu, men visst hade det varit mycket roligare om allt varit som vanligt. Att inte få träffa sitt nyfödda barnbarn känns tungt, men vi får göra offer allihop.
Den stora vardagsförändringen är digital.
– Förr kunde en eller två av oss leta efter pappersjournaler som fanns överallt och ingenstans. Nu är allt samlat. Men det är sårbart, när tekniken fungerar är det underbart, när den inte gör det kan vi knappt göra något.
Hon vet vad hon kommer att sakna – gemenskapen med kollegor och patienter.
– Men ska jag vara ärlig kommer nog inte den saknaden förrän i höst. Nu känns det bara bra. Jag är inte orolig att bli sysslolös. Jag har sommarstuga, älskar att sticka, sjunger i kör och så fort corona är över kommer jag åka till Stockholm så mycket jag kan.
