Soldaten Jonas Ståhl är utom sig av oro när han onsdagen den 7 september 1791 kommer till bonden Göran Johansson i Sjundhult sökandes efter sin hustru Anna. Hon ska ha gått hem från Johanssons gård kvällen innan efter att ha hjälpt till med sädesbäringen men det enda spår Ståhl kunnat finna efter sin hustru är sin eka flytandes upp och ner i Svartgölen vid deras torp. Ståhl berättar för Johansson att han misstänker att hans fru drunknat när hon slagit hö till korna nere vid gölen och tillsammans med flera bybor inleds ett intensivt sökande där de flera gånger draggar gölen efter Annas kropp.
Sökandet ger inget resultat men en dryg vecka efter försvinnandet, hittas slutligen Annas kropp flytandes i gölen. Nu kopplas kronolänsman Lindahl in för att besiktiga liket och han fattar genast misstanke om brott. Det finns ett sår under högra käken, liksom märken efter slag i ansiktet. Det finns även blodspår på hals och i mun samt att ena ögat är helt krossat. Lindahl delger Ståhl sina misstankar men Ståhl nekar bestämt till alla anklagelser. Istället kommer han med en egen utsaga om vad som skett:
– Ekan är mycket hal inuti och det finns några spikar som inte är helt inslagna. Min hustru har säkerligen fått skadorna när hon ramlade ur ekan.
Vid Sevede häradsrätts tingställe i Skillingarum behandlar man den 11 oktober 1791 mordet på Anna Gabrielsdotter. Ett vittne berättar under förhör hur han i sökningen efter Anna hittat en kudde och ett täcke med blodfläckar i soldattorpet och att det av någon gjorts försök att tvätta bort blodet. Huruvida soldat Ståhl och hans hustru levt i missämja vet inte vittnet men ett par andra vittnen påstår att Ståhl haft en olovlig bekantskap med pigan Annika Svensdotter från torpet Norrhult vilket Anna ska ha fått reda på. Pigan förhörs även hon men förnekar anklagelserna.
Ett obduktionsprotokoll utfört av doktor Johan Nyander och hans assistent ligger också som bevis på domarens bord. Där i står det hur hustrun var död redan innan hon kom i vattnet och att hon fått ett dödande skott genom huvudet när hon låg i sin säng och att blodfläckar fortfarande kunde skådas på kudde och täcke trots att någon försökt tvätta bort dem. Blånader på hennes hals, rygg och armar vittnar även om att hon blivit svårt misshandlad innan det dödande skottet avlossats. Men trots den massiva bevisningen återstår ett stort problem: soldaten Ståhl har rymt.
Man efterlyser Ståhl i rikets alla kyrkor men den 15 november 1792 när fallet slutligen tas upp igen är han fortfarande förrymd. Nu fastslår häradsrätten att Anna Gabrielsdotter dött av ett i ögonblicket dödande skott under höger öga och att hon därefter slängts i gölen bredvid soldattorpet. Man finner också styrkt att det är hennes make Jonas Ståhl som bragt henne om livet och sedan rymt varefter man förkunnar domen:
"Eftersom natt och år nu förflutit sedan Ståhl rymt, prövar Häradsrätten därför rättvist förklara soldaten Jonas Ståhl fredlös över hela riket och i närliggande länder".
Som fredlös står nu Jonas Ståhl helt utanför samhällets skydd där vem som helst har rätt att förgripa sig på eller döda honom. Straffet var i princip avskaffat redan 1734 men ibland gjorde man undantag, som i fallet med den hustrumördande soldaten Jonas Ståhl.