Torsdag. Hustruns lediga dag. Och min lediga dag. Dags att ladda batterierna, njuta av vårsolen och träffa trevliga människor. För att vi svenskar skulle vara inåtvända och inte intresserade av att skaffa nya bekantskaper är rent nys. Åtminstone där vi hade bestämt oss för att tillbringa större delen av dagen.
Som vanligt möttes vi av extrem ordning och reda och inte minst av en exceptionellt tillmötesgående och kunnig personalstyrka. Blev hänvisade rätt och fick massor med tips. ”Lägg den där”. ”Strunta i det, det fixar jag sedan”. Ja det har till och med hänt att man fått en gratis kopp kaffe här. Med kaka till.
Under tiden vi var där igår var strömmen av människor som kom och gick konstant. Folk glider ut ur sina bilar, möter varandras okända blickar, ler och hittar något att prata om.
Här är det lätt att bli kvar betydligt längre än man från början tänkt sig. För här ska det nämligen pratas. Om väder, om jobb, om sport, om en nyss avliden släkting, om fiske, om fruns blommiga gummistövlar, om politik, om Krönsmon och om varför Vimmerby Hockey inte har klart med någon tränare än.
Det sköna är också att ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur du är klädd. Ingen bryr sig heller om de laster du har eller det du har samlat på dig och bär med dig i bagaget.
Soptippen är kort och gott en helt fantastisk plats. Eller återvinningscentralen, som det så fint heter nu för tiden. Hur denna fantastiska plats benämndes förr fick jag lära mig i går – av mannen bredvid mig vid containern för brännbart. Förmodligen var det frun som ringde och undrade var han höll hus så länge. Svaret kom snabbt: ”På skräpgropa”.
Sedan la han på. Tittade på mig, rev upp en guldfärgad paljettklänning ur den svarta säcken, garvade gott och undrade om jag ville ha den. Men eftersom han inte ville ha min kasse med gamla fruktansvärt fula slipsar i retur blev det ingen affär.
Bara på ”skräpgropa”, mina vänner.