Han växte upp i ett av världens största flyktingläger i Kenya. 2015 i maj kom Ibrahim Boqor Noor, med hjälp av FN, till Sverige och Vimmerby kommun. Eftersom han varit folkbokförd i kommunen i tre år har han nu rätt att rösta till kommun- och landstingsfullmäktige.
– I hela mitt liv har jag inte röstat därför känns det bra att få göra det nu. Jag flydde med min familj från Somalia när jag var fem år och efter det levde vi som stadslösa i flyktigläger i Kenya. Det var inte ett så bra liv men jag växte upp där.
Att börja tänka i politiska banor menar han har varit en utmaning, men samtidigt har det känts bra.
– Vi har inte växt upp med politik så normalt sett pratar vi inte så mycket om politik hemma. Men nu när vi fick hem broschyrerna från alla partier läste vi igenom alltihop, diskuterade och försökte komma på vad partierna står för. Det är mycket att lära sig inför valet.
Även hans mamma och syskon kommer den 9 september att, för första gången, gå till en vallokal. Men för att välja är det några frågor som Ibrahim vill hinna ställa innan dess.
–Jag tycker att det har varit bra information, men det är några frågor som jag vill ha svar på. Några av de viktigaste frågorna tycker jag är gratis sjukvård och att de som bor utanför Vimmerby ska ha förskolor nära. Det bästa jobb jag någonsin haft var på förskolan i flyktinglägret. Jag tycker om barn och vill att det ska finnas förskola för alla. Sedan är det viktigt att alla kan få råd att gå till tandläkaren, det är väldigt dyrt nu. Helst skulle jag också se att mediciner blev gratis för alla.
Han vill också välja politiker som kommer att föra frågan om en kortare väntan på medborgarskap vidare.
–Jag vill välja en person som kan påverka regeringen så att människor som bor här kan bli medborgare inom tre år. Det vore bäst. Jag bor här och kan prata lite svenska. Jag behöver känna att det inte är någon skillnad mellan mig och en som är svensk. Till exempel kan jag nu inte välja till riksdagen.
Men den viktigaste frågan av alla är för Ibrahim den om anhöriginvandring. Hans fru har inget pass och bor fortfarande kvar i flyktiglägret tillsammans med deras gemensamma son. Nu är det över tre år sedan han såg dem sist.
– Det känns bra att få komma hit, jag har ett bra liv här och har fått jobb. Det enda som saknas är min fru och fyraårige son. Jag har ansökt om att de ska få komma hit, men fått ett negativt beslut. Jag pratar med dem varje, varje dag när jag vaknar. Det är ett stort läger med dålig säkerhet så innan jag gör någonting, duschar, äter frukost, går till jobbet, så måste jag veta att de inte fått problem. Jag tänker mycket på dem. Mitt hopp är att reglerna ska ändras.