Ingemar mår bara bättre

Minnesbilderna har successivt klarnat från den där natten i början av januari som höll på att kosta Ingemar Andersson livet.
- Jag vet ju hur det gick till. Jag gick ur taxin så kom jag inte mer än till bron. Där blev jag liggande.
Men så mycket är det just inte att minnas från de där timmarna han "låg och rev i snön" utan vantar. Fjorton timmar i tiogradig kyla - inte hände det mycket. Han gjorde vad han kunde för att inte drabbas av panik, för panik det tar bara kraft.
- Det är inte så mycket att säga om det. Det blev ju rätt så drygt, förstås och inte var det någon värme precis.

Knät fortfarande värst
Benet, som efter ett tidigare fall var själva orsaken till besöket på Västerviks sjukhus som han sedan fick lämna på söndagskvällen med taxi, gjorde ont och han kunde inte ta sig upp.
Sex veckor efter är det fortfarande knäskadan som spökar värst.
Annars är det rätt så bra, säger han. De svårt förfrusna händerna blir allt rörligare och det är bara de svarta fingertopparna som visar vad han varit med om. Det sticker bara lite i dem, när han tar på dem.