En höstdag 2012 kom Lovis Fasth till världen. Föräldrarna Therese Persson och Peter Fasth visste inte då att deras dotter hade fötts med en diagnos.
– En gång när Peter höll henne i famnen minns jag att jag reagerade på något med hennes ögon. Jag tyckte mig ana något men det var inget uppenbart.
Det var först när personal på Västerviks BB efter några dagar tog Therese och Lovis åt sidan och började prata om diagnosen Downs Syndrom, som alla bitar föll på plats.
– Jag minns att de sa ”Vi misstänker att hon har det här….” och sedan att de började rabbla en väldig massa information. Då stängde jag av, då kom chocken för mig, berättar Therese.
– Sen fick jag gå tillbaka till mitt rum på sjukhuset. Då ringde Peter och jag kunde inte prata utan bara grät i telefonen.
När Peter hörde sin gråtande sambo i telefonen befarade han det värsta.
– Jag trodde att Lovis hade dött. Så när jag förstod att hon hade fått diagnosen Downs syndrom tänkte jag bara ”hon lever”, säger han.
Dagarna efter att de fått veta diagnosen blev tuff och föräldrarna hade olika sätt att hantera situationen.
– Vi synkade inte alls den första tiden, Peter och jag. För mig var det en chock att få diagnosen och allt vad den innebar, medan han såklart bara var jätteglad över att hon levde och inte tänkte så mycket på diagnosen, säger Therese.
Hon beskriver den första året som kaotisk. Lovis hade, förutom Downs syndrom, hjärtproblem, samt nedsatt syn och hörsel.
– Jag hade ingen aning om att det var så mycket saker som följde med den här diagnosen. Jag oroade mig hela tiden för att läkarna skulle hitta fler saker på Lovis vilket gjorde att jag knappt ville gå dit. Samtidigt som jag inombords skrek ”Hjälp, vad ska jag göra nu”. Det var en klok person som sa till mig att jag bara skulle åka hem och älska mitt barn, och det var precis det jag gjorde. Jag tänkte ”jag ska ge dig allt” och så blev det. Att ta hand om henne är det jag är allra bäst på.
Snart sex år har gått sedan föräldrarna fick beskedet att deras nyfödda barn hade Downs syndrom. Therese beskriver dottern i dag som en bestämd liten tjej som älskar dockor och hästar och alltid har en kram över till den som är lite ledsen. Samtidigt som hon är framåt och ständigt lever i nuet.
– Det finns inget ”sen” för Lovis, hon är här och nu, alltid. Hon är underbar och hon får mig att också stanna upp och verkligen vara här nu, säger Therese.
På måndagen började Lovis i vad som numer är obligatorisk förskoleklass för alla sexåringar.
– Som förälder är det en ständig kamp mot det dåliga samvetet och man tänker ”gör jag rätt eller fel” som låter henne börja i en vanlig klass och inte i särskola? Men då var det skönt att det inte bara är upp till oss föräldrar att bestämma utan man tar beslutet tillsammans med kommunen efter olika tester.
– Och blir det för tufft för henne så löser vi det då, säger Therese.
Med sig i skolan har Lovis sin assistent som Therese Persson beskriver som både hennes och Lovis trygghet i skolvärlden.
– Maria (assistenten) är fantastisk och utan henne vet jag inte hur jag hade mått. Henne måste vi ha med i laget, så är det bara. Hon kan förklara för andra barn att det kanske är läge att backa lite om Lovis känner sig trött eller trängd i vissa situationer.
Therese Persson vill belysa barn med Downs syndrom och att omgivningen ska våga ställa frågor om diagnosen.
– När folk slänger sig med slagord om mitt barns diagnos gör det otroligt ont. Precis som stressen bara ökar i mig när folk står och glor på oss om Lovis blir arg inne på Ica när vi handlar. Prata med mig istället, fråga om ni undrar något. Lovis är precis som andra barn, allt tar bara lite längre tid med henne.