Kenny Fransson har haft fullt upp inför nästa hjälpsändning till Ukraina. Nu är de största förberedelserna avklarade, och för att få ihop det samarbetar han med andra aktörer med samma mål. "Tillsammans är vi starkare", säger han.
När Vimmerby Tidning pratar med honom under onsdagseftermiddagen är insamlingen tillfälligt på paus. Färdbilen är överfull, lasten genomgången och en andrechaufför fixad. Det som återstår inför resan är en del planering, bokningar och ansökningar. Dessutom fylls slutspurten av praktiska göromål, så som att tanka bilen, fylla på spolarvätska och fixa en extra värmare om någon kall natt behöver tillbringas i bussen.
– Det har varit väldigt mycket att göra den senaste tiden, mer än vad man tänkte från början. Nu är det mesta klart, säger Kenny Fransson.
Även om Fransson har åkt ner med laster tidigare, är varje resa unik. Läget hinner förändras mellan varven, vilket ställer andra krav på förberedelserna. Dessutom har situationen varit annorlunda inför den här resan gällande rekryteringen av människor som är villiga att engagera sig och hjälpa till med sådant som att sortera det som samlats in, och även att lasta bussen.
– Jag har tagit hjälp bland annat från Vetlanda. Det har överlag varit svårt att få hjälp härikring, så jag har lite gett upp det. Många anmäler ett intresse, men sen när man ber om något svarar de inte ens, säger Fransson.
Fransson har redan åkt flera vändor genom Europa för att leverera hjälpsändningar till behövande.
Är alltså den lätta biten att få människor att bidra till insamlingen, men svårare att få dem att hjälpa till med det praktiska?
– Ja så har det faktiskt varit. Första gången när jag skulle åka fick jag ihop folk som hjälpte till. Då hade jag 30 kubik osorterade kläder som hade samlats in, som vi var tio personer som hjälpte till att sortera en hel dag. Även nu efterlyser jag hjälp, men det är inte lätt. Jag har en kompis mamma som hjälpt till från start och det är guld värt.
Fransson tror att det beror på ett minskat intresse, och att det är lätt att känna att man gjort sitt när man hjälpt till en eller två gånger. Han resonerar kring att många verkar ha tröttnat, och att en minskad medierapportering om vad som händer där nere gör att man har dålig koll på att hur akut situationen är.
– Bombningarna nu är fortfarande omfattande, som de var i början också. Men hör man ingenting är det lätt att tänka att det nog inte är så farligt längre.
Kenny Franssons egen motivation att hjälpa till har däremot gått åt andra hållet, och ökat med tiden.
– Ju mer jag ser och upplever kring det här, desto mer kraft ger det mig att fortsätta. Om kriget slutar, slutar jag.