Isabell berÀttar att sjukdomen har hamnet i vÀgen för mÄnga viktiga delar av livet. "Jag har inte orkat vara mamma pÄ det sÀtt som jag velat, sÀger hon.
NÀr Isabell Karlsson fick reda pÄ att hennes njurvÀrden var sÄ dÄliga att hon behövde börja med dialys stÀlldes hennes syster Anna inför ett avgörande val. 14 Är senare har Isabell fyra njurar i kroppen.
â Man tar inte bort nĂ„gra utan sĂ€tter bara in fler. I högra ljumsken har jag min systers njure och pĂ„ vĂ€nster sida sitter min mans njure, sĂ€ger Isabell Karlsson nĂ€r Vimmerby Tidning trĂ€ffar henne hemma vid köksbordet i villan pĂ„ landet utanför Vimmerby.
Hennes egna njurar fungerar inte men den första transplantationen var lyckad och med sin systers njure fick Isabell livet tillbaka. Samtidigt visste hon att hon bara Àr behandlad och inte frisk och för snart tvÄ Är sedan fick hon reda pÄ att hon behövde göra en ny transplantation. Den hÀr gÄngen tog maken Tomas samma beslut som hennes syster gjorde för 14 Är sedan.
â Njuren hĂ„ller sĂ„ lĂ€nge den hĂ„ller och det Ă€r mĂ„nga olika faktorer som pĂ„verkar. I början mĂ„dde jag inte mycket sĂ€mre egentligen, utan det gĂ„r lĂ„ngsamt och man anpassar sig. Man blir tröttare och det jag mĂ€rkte av först var att jag inte blev piggare trots att jag vilade, sĂ€ger Isabell Karlsson.
TillstÄndet utvecklades och Isabell började mÄ sÀmre. I början av Äret tappade hon aptiten samtidigt som bristen pÄ energi blev mer pÄtaglig. Isabell jobbar som sjuksköterska och det fortsatte hon göra Ànda fram till oktober, tolv dagar innan den nya operationen.
â DĂ„ jobbade jag 25 procent, det var sĂ„ mycket jag orkade. Den sista mĂ„naden lĂ„g jag mest pĂ„ soffan och ville vara i fred och det var nog inte mĂ„nga som förstod hur sjuk jag var. Det kan vara svĂ„rt för omgivningen, som kanske tycker att jag ser pigg ut och inte förstĂ„r varför jag Ă€r trött eller mĂ„r dĂ„ligt. Jag brukar dra en parallell till att vara riktigt bakis. SĂ„ Ă€r det nĂ€r man Ă€r njursjuk men det gĂ„r inte över utan bara fortsĂ€tter och blir vĂ€rre, sĂ€ger hon.
Transplantationen i oktober gick bra, bÄde för Isabell och för Tomas, men att hennes man skulle vÀlja att ge henne en njure var lÄngt ifrÄn sjÀlvklart, berÀttar 40-Äringen och slÄr i kaffe i den blÄvita koppen samtidigt som katten Iris gömmer sig under köksbordet.
â Jag har aldrig bett om en njure, jag har blivit erbjuden. Min man ringde till mottagningen och berĂ€ttade det för mig pĂ„ kvĂ€llen samma dag. Jag blev vĂ€ldigt överaskad eftersom jag inte ens tĂ€nkt tanken, sĂ€ger hon.
Att fÄ en njure av en nÀrstÄende Àr inget som kommer utan oro och Isabell menar att kÀnslan Àr tudelad.
â Det Ă€r en stor risk han utsĂ€tter sig för och skulle han bli sjuk i njuren han har kvar hamnar han ju i samma sits som jag. Det Ă€r samtidigt klart att jag Ă€r extremt tacksam för att han ville göra det hĂ€r för mig, det Ă€r inte alla mĂ€nniskor som skulle det. Jag gĂ„r liksom in dĂ€r och Ă€r vĂ€ldigt sjuk och efterĂ„t blir jag pigg, medan han kommer in fullt frisk och blir av med en njure som fungerar, sĂ€ger hon.
Isabell har varit sjukskriven sedan transplantationen i oktober men planen Àr att hon ska börja jobba halvtid i januari. "Det ska bli jÀttekul! Jag lÀngtar tillbaka och Àr lite trött pÄ att bara gÄ hemma. Det blir ganska ensamt", sÀger hon.
Tiden efter operationen beskriver hon som euforisk. LÀkarna lyckades hÀva ett visst bakslag med hjÀlp av höga kortisondoser och sedan dess har Isabell mÄtt bra, Àven om det Àr svÄrt att stÀlla in medicinerna i början. Just nu Àr hon sjukskriven men planen i samrÄd med lÀkare Àr att hon ska gÄ tillbaka till sitt jobb pÄ halvtid i januari.
â Det ska bli jĂ€ttekul! Jag lĂ€ngtar tillbaka och Ă€r lite trött pĂ„ att bara gĂ„ hemma. Det blir ganska ensamt, sĂ€ger hon.
För tvÄ Är sedan bytte Isabell, Tomas och barnen stan mot landet och pÄ tomten utanför den nybyggda villan finns bÄde ankor, getter, bin och odlingar. NÀr 40-Äringen ser tillbaka pÄ tiden dÄ hon mÄdde som sÀmst inser hon hur mycket stryk familjelivet tagit.
â Barnen Ă€r ganska stora och jag har egentligen varit sjuk hela deras liv, men inte sĂ„ sjuk som det senaste Ă„ret. Jag mĂ€rker ju pĂ„ barnen att de har fĂ„tt anpassa sig efter mig och tassa pĂ„ tĂ„. Jag har inte orkat vara mamma pĂ„ det sĂ€tt som jag velat, sĂ€ger Isabell Karlsson.
Isabell Karlsson med katten Iris i famnen. Förutom katten bor ocksÄ bÄde getter, ankor och bin i trÀdgÄrden utanför. "Man mÀrker ocksÄ att det har blivit en helt annan stÀmning hemma, det Àr lite lÀttare och barnen Àr gladare och lite stökigare Àn innan", sÀger hon om tiden efter njurtransplantationen
Under tiden har Tomas fÄtt sköta det mesta hemma och Isabelle berÀttar att hon försöker kompensera för det nu nÀr hon orkar igen.
â Jag tror nĂ€stan att det Ă€r lite tudelat för barnen eftersom jag orkar tjata pĂ„ dem lite mer nu, med lĂ€xor och stĂ€dning och allt, men det Ă€r sĂ„klart jĂ€ttekul att vi kan göra saker ihop nu igen. Man mĂ€rker ocksĂ„ att det har blivit en helt annan stĂ€mning hemma, det Ă€r lite lĂ€ttare och barnen Ă€r gladare och lite stökigare Ă€n innan, sĂ€ger hon.
Familjeliv, jobb och intressen har tvingats vÀnta men nu Äker en maskin tvÀtt, som tidigare varit ett tungt dagsprojekt, i av bara farten. Isabell tycker att det kÀnns omvÀlvande att plötsligt orka och kunna göra sÄ mycket mer Àn tidigare.
â Man tĂ€nker inte pĂ„ hur sjuk man Ă€r förrĂ€n man blir friskare. Jag tyckte Ă€ndĂ„ att jag gjorde saker innan men nu nĂ€r jag mĂ„r bĂ€ttre Ă€r det en enorm skillnad. Att fĂ„ en ny njure Ă€r en fascinerande resa. Hela kroppen blommar upp, huden blir bĂ€ttre, hĂ„ret blir lenare och ögonen ser mycket piggare ut, bara pĂ„ ett par dagar. Det Ă€r en helt sjuk förĂ€ndring och det Ă€r svĂ„rt att vĂ€nja sig vid att plötsligt se helt annorlunda ut, det Ă€r lite konstigt att se sig sjĂ€lv pĂ„ gamla bilder, sĂ€ger hon.
"NÀr vi flyttade hit ville jag inreda mycket men jag orkade liksom inte det pÄ det sÀttet som jag ville. Efter transplantationen orkade jag mÄla om och fixa med möbler. SÄ Àr det med andra projekt ocksÄ, allting har blivit lÀttare", sÀger Isabell Karlsson.
Isabell har haft tur, menar hon. NÀr nÄgon vill donera en njure mÄste personen genomgÄ en utredning och det Àr inte sjÀlvklart att det passar, men i bÄde fallet med systern och maken har det fungerat.
â Jag tĂ€nker pĂ„ alla som vĂ€ljer att donera och att det Ă€r deras historia man egentligen vill höra. De gör hjĂ€lteinsatser som verkligen gör skillnad. Om jag inte hade haft min man som velat donera hade jag satts upp pĂ„ vĂ€ntelista och det kan ta flera Ă„r. Att min syster gav mig sin njure gjorde att jag kunde skaffa ett barn till, det hade jag aldrig kunnat annars. Jag har kunnat utbilda mig och jobba som vilken mĂ€nniska som helst. Likadant har Tomas givit mig ett normalt liv igen, jag orkar vara mamma och orkar vara hans fru.
En lÄng och svÄr resa börjar ta slut, men den kan behöva göras om. Isabell Àr inte frisk, bara behandlad, och vad som hÀnder i framtiden Àr svÄrt att veta. Isabell berÀttar att hon gör sitt bÀsta för att inte tÀnka pÄ det just nu.
â Jag vet att den hĂ€r njuren inte kommer att hĂ„lla i all evighet, men om det blir tre Ă„r eller 40 Ă„r vet man inte. Jag tĂ€nker att sĂ„ lĂ€nge det kĂ€nns bra sĂ„ Ă€r det bra och det som kommer sen fĂ„r jag ta dĂ„. Jag lever nu och kan inte vĂ€nta, sĂ€ger Isabell Karlsson.