Isabell berättar att sjukdomen har hamnet i vägen för många viktiga delar av livet. "Jag har inte orkat vara mamma på det sätt som jag velat, säger hon.
När Isabell Karlsson fick reda på att hennes njurvärden var så dåliga att hon behövde börja med dialys ställdes hennes syster Anna inför ett avgörande val. 14 år senare har Isabell fyra njurar i kroppen.
– Man tar inte bort några utan sätter bara in fler. I högra ljumsken har jag min systers njure och på vänster sida sitter min mans njure, säger Isabell Karlsson när Vimmerby Tidning träffar henne hemma vid köksbordet i villan på landet utanför Vimmerby.
Hennes egna njurar fungerar inte men den första transplantationen var lyckad och med sin systers njure fick Isabell livet tillbaka. Samtidigt visste hon att hon bara är behandlad och inte frisk och för snart två år sedan fick hon reda på att hon behövde göra en ny transplantation. Den här gången tog maken Tomas samma beslut som hennes syster gjorde för 14 år sedan.
– Njuren håller så länge den håller och det är många olika faktorer som påverkar. I början mådde jag inte mycket sämre egentligen, utan det går långsamt och man anpassar sig. Man blir tröttare och det jag märkte av först var att jag inte blev piggare trots att jag vilade, säger Isabell Karlsson.
Tillståndet utvecklades och Isabell började må sämre. I början av året tappade hon aptiten samtidigt som bristen på energi blev mer påtaglig. Isabell jobbar som sjuksköterska och det fortsatte hon göra ända fram till oktober, tolv dagar innan den nya operationen.
– Då jobbade jag 25 procent, det var så mycket jag orkade. Den sista månaden låg jag mest på soffan och ville vara i fred och det var nog inte många som förstod hur sjuk jag var. Det kan vara svårt för omgivningen, som kanske tycker att jag ser pigg ut och inte förstår varför jag är trött eller mår dåligt. Jag brukar dra en parallell till att vara riktigt bakis. Så är det när man är njursjuk men det går inte över utan bara fortsätter och blir värre, säger hon.
Transplantationen i oktober gick bra, både för Isabell och för Tomas, men att hennes man skulle välja att ge henne en njure var långt ifrån självklart, berättar 40-åringen och slår i kaffe i den blåvita koppen samtidigt som katten Iris gömmer sig under köksbordet.
– Jag har aldrig bett om en njure, jag har blivit erbjuden. Min man ringde till mottagningen och berättade det för mig på kvällen samma dag. Jag blev väldigt överaskad eftersom jag inte ens tänkt tanken, säger hon.
Att få en njure av en närstående är inget som kommer utan oro och Isabell menar att känslan är tudelad.
– Det är en stor risk han utsätter sig för och skulle han bli sjuk i njuren han har kvar hamnar han ju i samma sits som jag. Det är samtidigt klart att jag är extremt tacksam för att han ville göra det här för mig, det är inte alla människor som skulle det. Jag går liksom in där och är väldigt sjuk och efteråt blir jag pigg, medan han kommer in fullt frisk och blir av med en njure som fungerar, säger hon.
Isabell har varit sjukskriven sedan transplantationen i oktober men planen är att hon ska börja jobba halvtid i januari. "Det ska bli jättekul! Jag längtar tillbaka och är lite trött på att bara gå hemma. Det blir ganska ensamt", säger hon.
Tiden efter operationen beskriver hon som euforisk. Läkarna lyckades häva ett visst bakslag med hjälp av höga kortisondoser och sedan dess har Isabell mått bra, även om det är svårt att ställa in medicinerna i början. Just nu är hon sjukskriven men planen i samråd med läkare är att hon ska gå tillbaka till sitt jobb på halvtid i januari.
– Det ska bli jättekul! Jag längtar tillbaka och är lite trött på att bara gå hemma. Det blir ganska ensamt, säger hon.
För två år sedan bytte Isabell, Tomas och barnen stan mot landet och på tomten utanför den nybyggda villan finns både ankor, getter, bin och odlingar. När 40-åringen ser tillbaka på tiden då hon mådde som sämst inser hon hur mycket stryk familjelivet tagit.
– Barnen är ganska stora och jag har egentligen varit sjuk hela deras liv, men inte så sjuk som det senaste året. Jag märker ju på barnen att de har fått anpassa sig efter mig och tassa på tå. Jag har inte orkat vara mamma på det sätt som jag velat, säger Isabell Karlsson.
Isabell Karlsson med katten Iris i famnen. Förutom katten bor också både getter, ankor och bin i trädgården utanför. "Man märker också att det har blivit en helt annan stämning hemma, det är lite lättare och barnen är gladare och lite stökigare än innan", säger hon om tiden efter njurtransplantationen
Under tiden har Tomas fått sköta det mesta hemma och Isabelle berättar att hon försöker kompensera för det nu när hon orkar igen.
– Jag tror nästan att det är lite tudelat för barnen eftersom jag orkar tjata på dem lite mer nu, med läxor och städning och allt, men det är såklart jättekul att vi kan göra saker ihop nu igen. Man märker också att det har blivit en helt annan stämning hemma, det är lite lättare och barnen är gladare och lite stökigare än innan, säger hon.
Familjeliv, jobb och intressen har tvingats vänta men nu åker en maskin tvätt, som tidigare varit ett tungt dagsprojekt, i av bara farten. Isabell tycker att det känns omvälvande att plötsligt orka och kunna göra så mycket mer än tidigare.
– Man tänker inte på hur sjuk man är förrän man blir friskare. Jag tyckte ändå att jag gjorde saker innan men nu när jag mår bättre är det en enorm skillnad. Att få en ny njure är en fascinerande resa. Hela kroppen blommar upp, huden blir bättre, håret blir lenare och ögonen ser mycket piggare ut, bara på ett par dagar. Det är en helt sjuk förändring och det är svårt att vänja sig vid att plötsligt se helt annorlunda ut, det är lite konstigt att se sig själv på gamla bilder, säger hon.
"När vi flyttade hit ville jag inreda mycket men jag orkade liksom inte det på det sättet som jag ville. Efter transplantationen orkade jag måla om och fixa med möbler. Så är det med andra projekt också, allting har blivit lättare", säger Isabell Karlsson.
Isabell har haft tur, menar hon. När någon vill donera en njure måste personen genomgå en utredning och det är inte självklart att det passar, men i både fallet med systern och maken har det fungerat.
– Jag tänker på alla som väljer att donera och att det är deras historia man egentligen vill höra. De gör hjälteinsatser som verkligen gör skillnad. Om jag inte hade haft min man som velat donera hade jag satts upp på väntelista och det kan ta flera år. Att min syster gav mig sin njure gjorde att jag kunde skaffa ett barn till, det hade jag aldrig kunnat annars. Jag har kunnat utbilda mig och jobba som vilken människa som helst. Likadant har Tomas givit mig ett normalt liv igen, jag orkar vara mamma och orkar vara hans fru.
En lång och svår resa börjar ta slut, men den kan behöva göras om. Isabell är inte frisk, bara behandlad, och vad som händer i framtiden är svårt att veta. Isabell berättar att hon gör sitt bästa för att inte tänka på det just nu.
– Jag vet att den här njuren inte kommer att hålla i all evighet, men om det blir tre år eller 40 år vet man inte. Jag tänker att så länge det känns bra så är det bra och det som kommer sen får jag ta då. Jag lever nu och kan inte vänta, säger Isabell Karlsson.