Isabelle Norberg i Vimmerby är som vilken 23-åring som helst. Livet har komponenter man associerar till ”vuxen”. Kille, lägenhet, framtidsplaner, lärarstudier på Linnéuniversitetet i Kalmar och nästa månadsskifte går flyttlasset dit.
– Skönt att slippa fyra timmars pendlande varje dag. Då blir det mer tid över till annat.
För inte så många år sedan fanns inte det här på kartan. Hon beskriver åren mellan 13 och 19 som en isolerad bubbla. Utan skolgång, i princip.
– Högstadiet var tre förlorade år. Jag hade knappt någon närvaro alls. Bara ett betyg. I bild, men det var i alla fall ett A.
Hur blir ett lättlärt barn, med storslagna drömmar om att kämpa hårt, läsa på universitet, flytta utomlands – hemmasittare?
– Som jag hatade det ordet. Jag blev arg varje gång jag hörde någon säga det. Det finns en uppfattning att man är lat, en trotsig och kaxig tonåring som försöker slippa undan, som inte bryr sig. Fast det egentligen var allt jag ville och längtade till. Egentligen finns det inget bättre ord, det säger precis vad det är. Det viktiga är att man förstår vad som kan dölja sig bakom.
I hennes fall började det med ömmande knän och svårigheter att hänga med andra i hoppandet och springandet. ”Troligen växtvärk” blev diagnosen reumatism, när hon var 11 år. Då gick sjukdomen in i ett snabbt och aggressivt läge där hon hade svårt att ta sig ur sängen.
– Inget barn klarar den bördan. Det är klart att det påverkade min skolgång. Innan jag var femton hade jag säkert provat minst tio olika behandlingar.
I tidiga tonåren var det som att öppna en dammlucka. Smärtan i kroppen blev psykisk ohälsa.
– Allt kom som i en enda våg. Depression, social fobi och panikångest. Jag fick svårt att äta och utvecklade ett självskadebeteende.
När hon mådde som sämst ville hon inte ha någon social kontakt.
– När det är självklart att vara uppkopplad hela dagarna, men det kan gå månader utan att man träffar en människa utanför den egna familjen, blir man rädd. Jag har alltid haft vänner i mitt liv, men de där åren hade jag ändå inget socialt nätverk. Även om jag vet att det fanns förståelse och folk verkligen försökte inkludera mig så känner man sig utanför. Det är en stor skillnad mellan barn som kan vara på plats i skolan och de som inte kan det. Är man hemma kommer det sociala inte per automatik.
Den sociala fobin är svår att beskriva, säger hon.
– Men för mig var det döden att gå in på Ica. Det är som ens isolering syns, som om andra kan se rakt igenom en. Det är väl ungefär som att vara rädd för spindlar, de är heller inte farliga, men man vill fly. Jag var rädd för människor.
Det finns steg framåt.
– Stödet från min fantastiska familj som alltid funnits där och aldrig slutat tro på mig, steget när jag flyttade till egen lägenhet som 19-åring och mitt målande, jag gjorde i princip inget annat och hade turen att reumatismen skonade mina händer. Men skolan har varit ett svart hål. Ett ”det är kört” eller ”jag kan aldrig ta igen det jag tappat”. När mina jämnåriga tog studenten låg jag i ett mörkt rum.
Några studieförsök förstärkte känslan av misslyckande. Vetskapen om att hon egentligen hade förutsättningarna, att hon alltid haft lätt för att lära, spädde på skammen. En vändning kom i det mest oväntade. 20 år gammal, mådde hon som sämst.
– Jag fick ringa mamma och be henne köra mig till psyk. Jag orkade inte mer, men även om jag inte ville leva ville jag inte dö. Jag fattade att jag behövde hjälp. Men jag ansågs inte behöva hjälp och när vi satt i bilen på väg hem och jag kände både tomhet och ilska förstod jag att det var jag som skulle hjälpa mig.
Hon började göra aktiva val. Bytte lägenhet. Vågade gå ut och festa, träffa nya människor. Prova nya saker. I bakgrunden fanns mamma, som börjat studera på Vimmerby Folkhögskola och trodde att det kunde vara något för Isabelle.
– Hon plantera det ena fröet efter det andra, och de grodde väl till träd till slut. Vad hade jag att förlora? Våren 2022 började jag läsa allmän kurs med inriktning Bild och Form. I somras tog jag examen och min familj hjälpte mig att ordna en otrolig examensfest, som var en väldigt viktig markering för mig.
Hennes reumatism har successivt blivit bättre och även om det fortfarande kommer skov hjälper medicineringen bra.
– Att jag mår bra fysiskt har för mig betytt stor skillnad även på det psykiska måendet. Tiden på Folkhögskolan har betytt väldigt mycket för min personliga utveckling. Det här är ett studiealternativ jag knappt visste fanns. Det var fantastiskt skönt att få en plattform där jag bara kunde vara jag, få vara kreativ, där ingen brydde sig om gamla betyg eller varför jag inte gått i skolan. De här åren träffade jag väldigt många fina människor och det jag kanske är mest glad över är att jag hittade studieglöden. Jag som nästan kräktes bara av tanken på studier vill inte sluta.
Valet att bli lärare ligger oceaner från det hon trodde om sig själv för några år sedan.
– Det är lite ironiskt, att "hemmasittaren" ska bli lärare. Mitt jobb som lärare är inte att vara en ”inspiration” och jag kommer inte att vara den som står där och säger ”men vet ni, jag vet hur det känns”. Jag hoppas att jag utifrån mina erfarenheter kan göra mitt bästa för att snappa upp signaler, men framförallt hitta det som väcker nyfikenhet, att överföra lusten. Det här är det bästa jag gjort, jag tror det kommer att vara mitt bästa val i livet för alltid.