Under 2015 sökte 23 480 ensamkommande unga afghaner asyl i Sverige. Många av dem hade bott hela sina liv i Iran, där säkerhetssituationen var bättre, men framtidsutsikterna noll.
Ett ansikte bland de många är Mohsen Rezai, som kom till Iran som sexåring med sin familj.
– Mina föräldrar flydde från Afghanistan, men livet blev svårt i Iran. Min pappa dog i en olycka och mamma har kämpat för mig och mina två yngre systrar.
De afghanska migranterna lever en minst sagt osäker tillvaro i Iran. Chansen att bli iranska medborgare är obefintlig, att få arbetstillstånd och behålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som kostar stora pengar.
– Jag har haft tillfälliga jobb, men det är inte alltid man får lön. Efter att pappa dog har jag känt att det varit min uppgift att försörja familjen, men det har inte varit lätt.
Sommaren 2015 tyckte hans mamma att han skulle söka sig till Europa.
– Jag lämnade Iran med några andra afghanska familjer och vi visste inte riktigt vart vi skulle – vi hade många diskussioner och ändrade oss fyra gånger innan det blev Sverige. Det enda som betydde något för mig var att komma till ett tryggt land där jag kunde få uppehållstillstånd och en framtid. Och att jag skulle få det bättre, så jag kunde hjälpa mamma och mina systrar.
Efter en vecka i Malmö kom han till Vimmerby kommun, där han bott på olika boenden innan han kom till Södra Vi. Här har han spelat fotboll i P 16-laget, umgåtts med kompisar och drömt om att fortsätta studera.
– Min dröm är att bli läkare. Jag har gjort allt jag kan för att lära mig så mycket svenska som möjligt. Pratat och frågat, lånat massor av böcker på biblioteket.
Men så kom beskedet på hans asylansökan. Avslag. Och en uppgradering av åldern. All trygghet försvann på ett dygn. Som nybliven 19-åring förlorade han sin gode man och får han inte längre bo kvar på boendet, utan fick flytta till ett vuxenasylboende i grannkommunen Västervik.
– Jag förstår inte. När jag kom till Sverige godtog Migrationsverket att jag är född år 2000. Men nu är jag plötsligt inte 16 år, utan 19 år. Var kom de tre åren ifrån? Jag kan inte bevisa min ålder annat än genom mitt vaccinationsbevis från Iran, min berättelse, eller de kan fråga min mor som kan säga när hon födde mig. I Iran får man inget pass eller id-handling som afghan, vi har levt som papperslösa. Men hur kan Migrationsverket bestämma att jag är 19? Vilka bevis har de?
De flesta avslagsbeslut överklagas till förvaltningsrätten, som gör en självständig bedömning av skyddsbehovet. Men Mohsens advokat missade att överklaga inom tre veckor efter beslutet, och därmed också de tre chanser till överklagan som kan göras.
Nu ska han skickas till Afghanistan, där han inte har någon koppling.
– Jag känner ingen i Afghanistan. Det är osäkert och jag är hazar – det fanns ju en anledning till att min familj valde att lämna landet. Jag drömmer mardrömmar och det känns som mitt liv är förstört. Vad ska allt vara bra för?
Men det finns ett hopp kvar. Mohsen kan göra en ansökan om verkställighetshinder. Något som han egentligen måste bekosta själv.
– Min advokat erkänner att han missat att överklaga avslaget och därför har han lovat att ordna det här åt mig, också betalningen. Det är det enda jag kan hoppas på nu, att det kan gå bra.