Utmattningssyndrom. Det låter lite kliniskt. Men det är bättre än den tidigare diagnosen "utmattningsdepression", tycker Susanne Ericsson.
- Alla är inte deprimerade. Jag är orkeslös, tom och ibland ledsen. Min hjärna blir tröttare än många andras. Men jag är inte deprimerad.
I hallen står gångstavarna. Som en påminnelse om den hon alltid varit. Den pigga tjejen som gillar att röra på sig. Det har varit svårt att acceptera att hon, som sprang tre gånger i veckan, gick stavgång, cyklade och styrketränade för att kroppen skulle hålla ihop så hon kunde jobba, knappt orkade ta sig utanför dörren.
- Fem minuter på motionscykeln och armarna känns som spaghetti. Det är så mycket som förändras och det är läskigt.
Efter 30 år i vården, de flesta inom Vimmerby kommuns äldreomsorg, var yrkeskunnandet på topp. Men orken och arbetsglädjen i botten. Hon jobbade oregelbundna tider med delade turer. Låg efter med sömnen och kunde inte varva ner ordentligt eller kompensera sömnbristen när hon var ledig.
Pressade minutscheman och känslan av otillräcklighet som ständig följeslagare fick kroppen att slå på bromsen. Sedan mars 2015 är hon sjukskriven.
- Egentligen älskar jag mitt jobb. Men jag kom till en punkt när jag inte kunde springa ihjäl mig. Jag tänkte att det borde få synas vad vi inte hinner med, men jag klarade inte av att inte få göra färdigt.
Delar av jobbet kan hon sakna. Men hon vet att hon inte kan komma tillbaka till just det. Hon vet också att jobbet sällan bär hela svaret.
- Jag har mest kört på och inte tänkt att det också handlar om vem man är. Haft "orkar hon så orkar jag" som ett livsmotto.
Hon säger att hon är en problemlösare. Är tacksam över sin förmåga att tänka sunt, att analysera och se lösningar i det hopplösa. Satt ensam med sina funderingar från mars till september 2015 innan hon kom till en samtalskontakt på öppenpsyk.
Hon tyckte att jag kommit en bra bit på vägen och tydligen hade jag tänkt rätt.
- Ibland får tänket motstånd. Vissa kommentarer är svåra att tackla. "Det syns ju inte på dig!" Eller "va, är du fortfarande hemma, du ser ju så pigg ut!"
Hur ska man se ut när man är utbränd? När jag ser mig själv i spegeln ser jag ju hur trött jag ser ut, för att inte prata om hur jag känner mig inuti. Dimman i huvudet, tjutet i öronen, tröttheten i kroppen eller huvudet. Dessutom åker jag ju bara in till stan när jag fixar det. Annars stannar jag hemma, oduschad och i mjukiskläder.
- Det är jobbigt att få frågan "när ska du börja jobba igen, då?", särskilt när man är en sån som känner av och registrerar undertoner. När man fortfarande har nog med att klara vardagen.
En ny bit trillade på plats när en av de många läkare hon träffat frågade "vet du vad HSP är?" Susanne hade stött på begreppet Highly Sensitive Person och själv tagit upp det med andra läkare, men inte fått respons. Den här läkaren var insatt och förklarade hur HSP-personer inte kan stänga av, och hur tröttande det kan vara i längden.
- Jag köper verkligen det där med HSP, även om jag kan vara lite motvalls och envis. Det får mig att bättre förstå varför jag är den jag är, känslan av att vara konstig och annorlunda.
HSP är ingen ny bokstavskombination, diagnos eller sjukdom. Men det kan vara en förklaring till varför hon blivit sjuk.
- Det är ett karaktärsdrag. Vissa föds med ett känsligare nervsystem, tar in fler intryck och tänker mer på dem än andra. Det är som att sakna filter, allt man upplever går rakt in.
När stresstålighet och flexibilitet står högt i kurs är det svårt att vara högkänslig. Men för Susanne betyder det ett svar, och svar på varför hon är så slutkörd har hon inte blivit bortskämd med.
- Utgår man från alla undersökningar som gjorts och prover som tagits är jag frisk som en nötkärna. Men det är ju svårt att ta in när jag inte har någon ork.
Att lära sig mer om hur hon ska handskas med sin överkänslighet hjälper henne att hålla någorlunda rätt kurs framåt. Men hon har förstått att det inte finns någon quick fix.
- Första tiden när jag blivit sjuk låg jag i sängen och visste inte hur jag skulle ta mig upp. Jag ordinerades två promenader om dagen, men var glad om jag orkade ta mig till brevlådan. Nu vet jag att bara jag väntar så kommer de där glimtarna av energi, ibland.
Var hämtar du kraft?
- Vid sjön och i naturen. I de få riktigt ärliga vänner som stått kvar vid min sida, min samtalskontakt, min kontakt på jobbet, min senaste läkare på öppenpsyk och, faktiskt, min länk till yttervärlden genom Facebook, det har räddat mig många gånger. Medicinering har jag vägrat. Jag har provat insomningstabletter, men jag mådde urdåligt av dem.
Fortfarande är allt utanför de dagliga basrutinerna något som tröttar ut. Gå till frissan. Fika med en kompis. Åka in till stan och handla. Ta några löpsteg. Allt kostar.
- En sak räcker. Sedan orkar jag inte mer den dagen. Även det jag tycker är roligt blir jag skittrött av. Jag vilar efter och mellan det mesta jag gör.
Tröttheten och tankarna på att hon aldrig kommer att fungera riktigt som förr får henne inte längre att gråta lika ofta.
- Jag blir bättre på att bara vara, men jag har mycket kvar att jobba med. Gång på gång får jag konstatera, acceptera och vänta ut den här egensinniga och trötta hjärnan jag bär omkring på.