"Vad ful du är!"
Alfred känner en knytnäve träffa rakt i ansiktet. Han faller handlöst bakåt och blodet rinner nedför hans kind och färgar snön röd. Alfred blir liggande på den kalla snön.
Ett högt skrik tar Alfred tillbaka till verkligheten.
Han ser Tintin ligga på det blöta gräset och gråta i mitten av en grupp tjejer. När Tintin vänder sig om, ser Alfred att hon är blodig i hela ansiktet, har en stor blåtira på ena ögat och ropar efter hjälp. Det är ingen som bryr sig, som vanligt.
I många veckor har Alfred fått tillbakablickar från när han själv blev mobbad på sin gamla skola. De minnena kommer fram när han ser Tintin bli mobbad.
Nu, när Alfred är den populäraste killen på hela skolan, är han ändå rädd för att bli mobbad igen... Varje dag säger han till sig själv "att om Hanna mobbar Tintin igen så går jag fram och säger något". Men han fegar alltid ur. Hanna är gruppens ledare.
En stark och hög klocka ringer in till lektionerna. Alfred tänker att i morgon ska han faktiskt göra det. Han ska stå upp mot Hanna. Han ska inte rymma, inte fega ur, utan istället göra något.
Alfred känner sig väldigt nervös och lite spänd. För nu, på sin nya skola, har han kompisar som vill vara med honom bara för att han är populär. Han hade aldrig en kompis på sin gamla skola, eftersom han blev mobbad. Ingen ville vara med en som blev mobbad, för då riskerar man att bli mobbad själv.
När skoldagen är slut skyndar Alfred hem för att träna på vad han ska säga till Hanna i morgon. När han kommer innanför ytterdörren tar han av sig sin blåa jacka och sina trasiga skor. Han skyndar in i sitt vita, kala rum och slänger igen dörren.
Alfred ställer sig framför spegeln och börjar öva på vad han ska säga. Det går ganska bra till en början, men sen börjar han tveka. Han är osäker på om han ska klara det. Nu är det i alla fall dags att gå och lägga sig. Alfred har jättesvårt att somna, för han tänker på hur det ska gå.
På morgonen nästa dag när Alfred går upp från sängen kan han inte tänka klart. Han är helt utmattad och supernervös. Han har sovit jättedåligt, för han hade en hemsk mardröm.
Det första Alfred ser när han kommer till skolan är att Tintin blir hårt knuffad av Hanna och hennes gäng. Plötsligt blir Alfred jättevarm och svetten rinner nedför hans händer. Han blir röd i ansiktet och snubblar på sina egna fötter.
Men han får inte fega ur för han har lovat sig själv att göra det idag. Alfred går långsamt fram till Tintin och tjejerna. Hanna låtsas inte se honom och fortsätter att slå och kritisera. Alfred går emellan och säger nervöst:
"Vad håller du på med?"
"Vad jag håller på med? Vad håller du själv på med?"
"Ser du inte att du gör Tintin illa!", skriker Alfred, fortfarande lite nervöst.
"Ser det ut som jag bryr mig?", skrattar Hanna.
Nu blev Alfred så arg att nervositeten släppte och han bara körde på och tog fram sitt starkaste argument, som han hade övat på hemma framför spegeln. "Men ni andra, varför står ni bara och tittar på, hur skulle ni känna er om någon slog och kritiserade er?"
Hanna och de andra tjejerna säger inte ett enda ord och går med tunga steg därifrån. Tintin ser helt förvånad ut när skolans populäraste kille står upp och hjälper henne. Nu skulle hon aldrig mer behöva stå ut med att bli mobbad av Hanna och hennes gäng.
Alfred fattade inte att det här just hände och frågade Tintin ifall hon ville följa med och fiska efter skolan. Det ville Tintin jättegärna. Den dagen skapades en ny vänskap mellan dem och nu behöver Tintin och Alfred aldrig vara ensamma.
Feliz Horste