Att Janne Alsér är helt återställd efter smällen för drygt fem månader sedan gör den hårfina skillnaden mellan liv och död tydlig.
Statistiken säger att 10 000 drabbas av plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus varje år – omkring 500 överlever. Annan statistik säger 15 000 kontra 300. Det antal fall som rapporterades till hjärt-lungräddningsregistret 2015 säger 5 550 fall utanför sjukhus och drygt 500 överlevande, där hjärt-lungräddning, HLR, påbörjats av en bystander eller av ambulanspersonal.
Oavsett statistik är utsikterna att vinna i schack tre dagar efter plötsligt hjärtstopp små. Men Janne Alsér gjorde det.
En hel rad omständigheter som får räknas till lycklig slump, i kombination med tidig HLR, räddade honom.
Egentligen skulle de ha varit hemma på sin skogsgård Solliden i Locknevi den där helgen i slutet av augusti i fjol. Men det blev en tur till lägenheten i Stockholm, när Kristina fått ett uppdrag och Janne skulle leverera en kund till Arlanda.
Den 24 augusti hade de en fin kväll på restaurang. De pratade om framtiden. Nästa morgon höll den framtiden på att ta ett abrupt slut.
Tjugo över nio säger Janne hejdå. Han ska köpa en t-koppling i järnaffären. Han går de fyra trapporna ner, när något händer.
– Troligen gick jag ner. Jag minns ingenting av det här. Men när jag tittat på stegräknaren i mobilen efteråt ser jag att jag rört mig tio minuter.
Att Janne lyckades ta sig upp till lägenheten begriper ingen. Hade han inte gjort det, hade han blivit liggande i trappuppgången. Att Kristina just den här gången inte låst dörren, som hon alltid gör, ren lycka.
– Jag pratade med vår dotter i telefon när jag hörde att han tog i dörren. Han fick upp den. Vi hann få ögonkontakt, jag såg förtvivlan i blicken innan han trillade framstupa i trapphuset, säger Kristina.
Allt därefter är sekunder och minuter. Kaos och ett under av effektivitet.
– Jag vet inte varifrån jag fick kraft att vända honom. När jag tryckt av Marie och ringt 112 satte jag på högtalartelefonen.
SOS-operatören lotsade henne genom hjärt-lungräddning i väntan på ambulans. Marie, som parallellt ringt 112, rapporterade via sms när ambulansen borde vara på plats.
Det tog exakt sju minuter för ambulansen att komma. Under de minuterna hann Kristina ge 800 kraftiga kompressioner i rätt takt, förbanna att ingen i trapphuset var hemma, och skrika ”dö inte!” dö inte!”
Men just då var Janne död. Hon fick ingen reaktion. Inga livstecken.
– Mitt i allt var jag tvungen att lämna honom för att springa ner och ställa upp dörren, så att ambulanspersonalen skulle ta sig in när de kom. Det var Janne som fixat dörrstopp. Utan det vet jag inte vad jag gjort. Nu kunde jag rusa ner och upp igen på 45 sekunder.
Ambulanspersonalen tog över med defibrillering, syrgas och adrenalin.
– Först under ambulansfärden de fick igång honom igen. Han var helt borta i 15 minuter.
Två minuter till Sankt Görans sjukhus. Långa timmar av ovisshet.
– Barnen med respektive kom upp till Stockholm. Personalen på intensivvårdsavdelningen gjorde det outhärdliga uthärdligt. Vi fick saklig information hela tiden. De fick oss att känna att Janne var viktigast på hela sjukhuset och vi näst viktigast, när livet stod på spel, säger Kristina.
Framåt tolvsnåret började han få tillbaka färgen, men låg nersövd och nedkyld för att skona hjärta och hjärna och andra organ.
– Jag kunde hålla hans vänstra hand, som var fri från slangar, han var iskall. När de tog av honom vigselringen, eftersom fingrarna kan svullna, gjorde han motstånd. Jag kanske övertolkar, men jag såg det som ett livstecken.
Jannes plötsliga hjärtstopp orsakades av en propp, som täppt till vänster kranskärl.
– En liten propp, som satt på fel ställe.
Efter kranskärlsröntgen gjordes en ballongvidgning och man satte in stent. Men utgången var fortfarande oviss.
– Den oron är ju den största. Skulle han vakna igen? Skulle han ha en hjärnskada? Vilka funktioner skulle eventuellt vara borta?
Vid lunchtid på lördagen var det dags att väcka Janne. Respiratorn var urkopplad, han andades för egen maskin, men hade fortfarande syrgas. När han öppnade ögonen svarade han ”ja” när Kristina frågade om han kände igen henne.
– Jag bad att få en puss och fick det. Jag bad om en till, och en till. Fjärde gången skakade han på huvudet.
– Då såg jag att Janne var tillbaka. Han går med på mycket, men inte hur mycket som helst. Vi kände igen honom i envisheten och var naturligtvis väldigt lättade och glada att se att humorn och glimten i ögonen fanns kvar.
Janne flyttades till Hjärtintensivvårdsavdelningen (HIA) för några dagar med tester och undersökningar innan han fick åka till Västerviks sjukhus.
– Det är svårt att jämföra Västervik med Sankt Görans. I Stockholm handlade det om att ta hand om det dramatiskt akuta. I Västervik mera om vård.
– Sankt Görans är ett av de bästa sjukhusen man kan hamna på.Vi har efteråt fått veta att man jobbat mycket med att involvera de anhöriga. Är det något jag kan önska är det att fler sjukhus såg värdet i det. Det avlastar vården och är terapi för de oss som ska leva med det när man kommer hem. Annars måste jag säga att svensk sjukvård är fantastisk, säger Kristina.
Fem veckor efter hjärtstoppet konstaterades att Janne inte behöver någon rehabilitering. Han är helt återställd, fysiskt som mentalt.
Redan tidigt, efter uppvaknandet, började han testa sig själv. Han kunde svara på när han var född, hade koll på barnbarnen.
– Jag fattade ju att jag varit med om något jag inte brukar vara med om, så det är klart att jag ville testa, fast det var kanske ändå mer omedvetet till en början.
Minnesförlust är en vanlig komplikation.
– Det är mycket man har i skallen, jag är tacksam att allt funkar. Detaljerna och kundkontakterna på jobbet, tyskan, matematiska beräkningar. Men tiden precis kring hjärtstoppet är borta. Det kan ta upp till ett år innan allt normaliseras.
Ett plötsligt hjärtstopp är dramatiskt, och blir på många plan de anhörigas smärta. Mitt i lyckan över att allt gått bra kan det finnas sorg.
– När vi kom hem hade vi två helt olika upplevelser av samma resa. Jag hade fortfarande den iskalla rädslan – hur skulle han kunna dela den? Vi som alltid kunnat prata om allt – det här kunde vi inte prata om, och det kändes viktigt nu när vi fått chansen att leva ihop igen, säger Kristina.
– För mig var det som vi åkt från Solliden till Stockholm, och så kom vi tillbaka hit. Jag förstod ju inte den dramatik Kristina upplevt, säger Janne.
Alsérs tog hjälp av kristerapeut. Eller ”krisberedskapsterapeut”, som Janne säger.
– Det är så långt från Janne man kan komma, så det är verkligen ett kärleksbevis från hans sida. Vi har haft stor hjälp, terapeuten lärde oss förstå varandra. Jag får inte pådyvla honom min rädsla, han får inte nonchalera det vi varit med om.
Den tuffa resan har stärkt, på flera sätt.
– Sunt levde vi innan, nu gör vi det mera medvetet. Jag har gått ner i arbetstid, men det hade jag i och för sig ändå tänkt. Vi gör vettiga saker, prioriterar annorlunda och familjen har blivit ännu viktigare, säger Janne.
Kristina tycker också att de fått ett mer okomplicerat förhållningssätt till döden.
– Allt det där man säger att man ska göra, men inte gör, det har vi gjort. Vi har fyllt i Vita arkivet. Vi kan varandras inloggningar och bank-ID, jag vet mer om allt praktiskt här hemma som Janne alltid skött. Det är en befrielse att prata om såna saker.
Janne Alsér var mån om att raskt hoppa på återtåget till ett normalt liv. Första morgonen efter att han kommit hem från sjukhuset gick han ut. Han dröjde. Kristina hann bli orolig.
– Jag smög ut och fick se honom sitta på knä, i morgonrock, och skruva bort draget på en traktor. Den bilden var jag bara tvungen att skicka till barnen...
